Hoppa till innehåll

Töser ville jag inte ha

Bohuslänsk kvinnohistoria i ny bok

Den imponerande boken Töser ville jag inte ha av Ingalill Andreasson har släppts på det göteborgska bokförlaget Korpen. Det är ett påkostat tidsdokument som skildrar många kvinnoöden vid den bohuslänska kusten. Trots elände och fattigdom lyckades kvinnorna hantera sina liv

Författaren Ingalill Andreasson är tydlig med att hennes nya bok inte är anpassad till etikettgenrer utan är helt sin egen, en hybrid, som hon kallar den. Under en intervju med undertecknad förklarar hon vad hon menar: 
– Berättandet är i fokus, fast byggt på autentiska fakta, förklarar hon. Boktiteln har sin enkla förklaring. Flickorna var mindre värda och hade tre val i livet, att vara hemmadotter, piga eller ingå äktenskap. Mödrarna älskade alla sina barn lika mycket, men flickorna hade en svårare tillvaro. De var rent kroppsligt i underläge och ständigt – ofta hela sitt liv – hårt arbetande för att säkra familjens överlevnad medan männen var friare. Kvinnorna skötte inte bara om hemmet och den stora barnaskaran utan ansvarade även för logistiken. Utan deras skicklighet hade livet inte fungerat vilket även Ingalill Andreassons egen släkthistoria, som hon regelbundet återvänder till i sitt anekdotiskt berättande verk, bevisar. Betraktelserna sträcker sig över 150 år. De börjar 1837 med Justina, en skärgårdskvinna från Hornö, inte långt från Hamburgsund, som genom giftermål med en änkeman fick stanna kvar på sin älskade ö. Det blev sju barn, och på sin fars sida stammar författaren från en av dem. 

– Pandemin var anledningen till att skriva boken, covid påverkade mig. När sjukdomen slog till och personer i min närhet dog så kändes det fel att »hitta på« som jag har gjort i mina tidigare böcker. Verkligheten tog över. För flera år sedan författade Ingalill Andreasson en prisad romansvit om fyra generationer kvinnor. Nu ville hon istället, ur sin egen synvinkel, berätta om kvinnor vid kusten, kvinnor som hon hade hört talas om. Manliga författare har oftast ett annat perspektiv i sitt skrivande, menar hon. 

– När pandemin kom med all sin tomma tid, så behövde jag någonting rejält att bita i. Jag fastnade för begreppet »eftermäle«. Hur få ord som finns kvar om de flesta av oss. I synnerhet om fruntimren! Syftet blev att lyfta fram flickors bana – pigor och hemmadöttrar och hustrur – i olika tidsperioder. Ge dem plats i en stor vacker, rosa och stolt bok som en motvikt till alla gravstenar i landet där det förr kunde stå till exempel »Holger Olsson med hustru«. Ingalill Andreasson ger kvinnorna upprättelse, namnger dem. 

– Fiske och sillperiod, sten, jordbruk och vrakning utgjorde bakgrunden till kvinnornas vardag – till allt deras tjänande. Kvinnorna har fått olika mycket utrymme i min text beroende på tillgång till material. Jag har varken en favorit eller en hierarki. Alla slet utifrån sina förutsättningar. Ingalill Andreasson, som själv är uppväxt på Fisketången, vill visa att den nu populära och dyra bohuskusten varit en fattig avkrok med hårda livsvillkor. Själv blev hon betagen av landskapet efter en tid i Stockholm och Bergslagen, där hon var verksam som folkhögskollärare. Numera är hon pensionerad och bor såväl i Hamburgsund som på Kiddön, sydväst om Hamburgö. 

– Jag läser och skriver och paddlar och tänker. Genom att hänvisa till släktskap, om än avlägset, fick författaren låna många gamla brev och tidstypiska foton. Digitala arkiv kunde också utnyttjas. Andra oförmodade öden fick ett eget utrymme efter fortsatt arkivsökning. 

– Som »barnamörderskan« Johanna Gustafa Benjaminsdotter, min morfars faster, som tog livet av sitt nyfödda oäkta barn och fick ett fängelsestraff på fyra år. Hon blev senare göteborgare. Inskannade fängelserullor och kyrkböcker var guld värda under mitt skrivande. Överlag blev det mycket arkivpyssel. Läsaren lär känna många kvinnor, och deras familjer i boken. 

– Det är tillräckligt många för att ge bredd och överblick. Precis som med romanskrivandet så kommer en portion intuition, balans och så vidare in med tiden. Boken kunde ha nöjt sig med en handfull kvinnor, eller lagt till hundra… Formen, den skapas i takt med råmaterialet. För läsbarhetens skull har Töser ville jag inte ha delats in i fyra kronologiska delar. Ingalill Andreasson säger att hon nog hade fem-sex varianter, för det finns ju inga självklara »hack« i den flödande tiden. 

– En annan påkostad läsbarhetsdetalj är det lilla röda läsbandet (kvinnor blöder…) så att man hittar tillbaks. Boken är inte skriven för att snabbt forsa igenom. En tanke var att läsandet kan väcka till liv läsarens egna förmödrar, miljöer, präglingar. Vi ärver mer än vi vet om. Och behöver förstå både vår bakgrund och vad vi för vidare.

INÊS LOHR