Galleri Uddenberg i Göteborg har sin sista utställning innan verksamheten upphör i mars i år. Den sista utställaren på Kastellgatan 7 är densamme som den förste, konstnären Stefan Ceder.
Hängning på Galleri Uddenberg pågår när jag tittar in dagen innan vernissage. Men allt är i stort sett redan klart. Det går snabbt att hänga en utställning på galleriet, både Stefan Ceder och galleristen Roy Uddenberg är erfarna. I april 2012 öppnade Roy Uddenberg sitt nuvarande galleri på Kastellgatan 7 och som första utställare visades Stefan Ceder. Nu är han också den siste utställaren i samma lokaler. Roy Uddenberg har drivit galleri i femtio år. 1974 öppnade han sitt första galleri på Götabergsgatan. Där var han verksam i 18 år innan han slog sig ihop med Ingrid Olsson och startade Galleri Olsson & Uddenberg i hörnet Chalmersgatan och Vasagatan. De båda drev galleri tillsammans i 11 år. När det lades ned var Roy Uddenberg husvill i något år innan ett nytt tillfälle uppstod med lokalen på Kastellgatan 7. Roy Uddenberg hade varit och sett på fotboll hos Stefan Ceder, som då bodde i huset och på vägen ut såg Roy in i hörnfönstret på en lokal i huset. Den användes tillfälligt av byggnadsarbetare, som höll på att bygga nya lägenheter på vinden. Nycklar ordnades och där var lokalen Roy hade väntat på. Bra läge och lagom stor eller liten, beroende på hur man ser det.
Vi är många som följt galleriets verksamhet under åren, men hur startade det? Jag frågar Roy hur han egentligen kom in på detta med konst från allra första början.
– Jag började först samarbeta med Kenneth Åberg och hans Galleri 69. Det låg då nära Engelbrektsgatan, senare på Avenyn. Han hade många skånska konstnärer och jag visste vilka dom var. Jag hade också en svåger i Danmark, som var konstsamlare och som ville ha påfyllning till sin internationella samling. Kenneth och jag åkte till London och gick på gallerirunda där. Vi fick med oss foto hem och mycket av det såldes. Kenneth och jag startade sedan Smith Fine Art i Monte Carlo i början på 70-talet. Det gick tyvärr inte så bra. Det var bara verk.samt i drygt ett halvår. Vi hade en utställning med Andy Warhol. Massor med folk kom på vernissagen. Utställningen visade stora screentryck, svarta bilder var det. Hans Smith ville att Warhol skulle göra ett porträtt på hans dotter. Jag pratade med Andy Warhol och han skulle ha nittiotusen kronor för att göra två porträtt på dottern. Vilket han gjorde. Senare såldes de för 9 miljoner på auktion.
Roy Uddenbergs berättelser om ett liv i konsten bjuder på många historier, spännande anekdoter och smått otroliga förvecklingar. De kan innehålla en Giacometti-skulptur i handskfacket på väg till Hans Smith, som headhuntade konst för Carl-Eric Björkegren, fastighets.ägare och konstsamlare. Han som för.sattes i konkurs och sedan försvann spårlöst och oförklarligt. Eller Andy Warhol, som dyker upp lite då och då i samtalet. Eller en transport från Paris av en målning av Renoir i en flyttbil från Kungsholmen.
Roy fortsatte sitt samarbete med Kenneth Åberg i hans galleri ett tag. Sedan kom möjligheten att starta ett eget galleri när han hittade en lokal på Götabergsgatan.
– Jag ville börja med den bästa utställning jag kunde tänka mig då. Så jag kontaktade P.G Thelander, som blev min första utställare där 1974. Senare skulle jag ha utställning med Tage Törning, som plötsligt ställde in. Det blev min lycka. Jag tog kontakt med Carl-Erik Hammarén, som i sin tur kände Olle Skagerfors och vi bestämde att de två skulle ha en utställning ihop. Men Skagerfors tog liksom över och sålde alltihop. Det har också blivit en del böcker. Jag gjorde en bok om Olle Skagerfors, som Folke Edwards skrev text till. Sedan blev det ytterligare en bok om Skagerfors med text av Ulf Linde. Totalt 24 böcker via en digital boktillverkare har det blivit om de konstnärer jag ställt ut.
Listan på alla konstnärer som ställt ut på galleriet är lång. Många bra Stockholmskonstnärer, Ulf Wahlberg med flera. Räknar man efter blir det under 50 år cirka femhundra utställningar. Utanför galleriet står också Pål Svenssons stenskulptur, en gåva från konstnären. När jag kommer tillbaka igen för att ta ytterligare några foton, har Roy funderat en del över min fråga hur det började och berättar lite om sin uppväxt. För det var där allt egentligen begynte.
– Jag omhändertogs för samhällsvård när jag var 12 år och blev satt på upp.fostringsanstalt, som det hette då. 1962 blev skolplikten 8-årig. Vi som hade misskött oss skulle också gå 8 år. Det var 5 killar i gruppen och vi fick en underbar lärare. Tänk om man skulle börja sköta sig. Jag började plugga och fick 6 litet-a och 10 AB i slutbetyget. Sen skulle jag upp i domstol för något jag gjort tidigare. Då tittar domaren på avgångsbetyget och säger »men Uddenberg, du har ju läshuvud. Varför håller du på med sådana här dumheter?« Domstolen och socialför.valtningen placerade mig på en folkhög.skola på Dalarö. Det förändrade hela mitt liv. Tidigare hade jag bara läst cowboydeckare, men nu blev jag introducerad för arbetarlitteratur.
I samma veva öppnade Moderna Museet i Stockholm och där hände så mycket. Roy berättar att de ofta åkte in till Stockholm och deltog i happenings och allt som hände där, bland annat Hon med Niki de Saint Phalle. Där fanns ju också konsten. Berättelsen om Roy Uddenbergs ungdom är en historia som lätt hade kunnat sluta illa. Han konstaterar att han har haft tur.
– Jag har haft turen att träffa många bra människor. När man ser tillbaka var det också tur att det inte fanns narkotika här på den tiden. Tänker mycket på de här unga killarna av idag. Jag var den enda som tenterade in från en ungdomsvårdskola när jag kom in på Socialhögskolan i Göteborg 1964. Hela skolan var full med konst på väggarna. Första kvällen på skolan var det något som kallades Tavelträffen och rektorn berättade för oss om konsten. Jag var lite insatt eftersom jag hade varit på museerna i Stockholm. Vi fick komma ner till Konsthallen och se på filmer. Jag ordnade med musik till skolan,CornelisVreeswijk, Fred Åkerström och Ann-Louise Hansson kom och spelade. Jag bjöd dit författare. Allt det underlättade när jag sedan öppnade galleri. Jag kände redan Carl Erik Hammarén, som då var konsthallschef och många andra konstnärer.
Samarbetet med konstnären Stefan Ceder har pågått sedan den första utställningen på Götabergsgatan 1993. Den här sista utställningen med titeln, OVISSHETEN, är den tionde för honom på galleriet. Det är ett suggestivt måleri med titlar som Ovädersberg och Hägring i gult. Kanske en gestaltning av framtiden i en oviss tid. Stefan Ceder berättar om bakgrunden till sina verk.
– När vi flyttade från Kastellgatan till Gerlesborg stod allt vårt bohag uppställt ute på gräsmattan, möblerna, staffliet, allt stod i en hög mot berget. Det blev som en bild av uppbrottet. Många av mina målningar tar sin början i det. Jag är intresserad av arkeologi, av platser som lämnat mänskliga spår efter sig, av ruiner och konstruktioner. Jag hittade för en tid sedan resterna efter en liten stuga, där min släkt har bott, 11 personer samtidigt. Går man omkring i Gerlesborg kan man hitta mycket efterlämnat skrot i markerna, gamla järnkaminer och andra föremål kan ligga kvar efter tidigare bo.sättningar. Jag är inspirerad av Cormac McCarthy och hans bok Vägen, om en far och son, som vandrar genom ett nedbränt amerikanskt landskap.
För Roy Uddenberg är den närmaste framtiden lite av en utmaning.
– Nu gäller det att tömma lådorna i galleriet. Hela galleriet. Det har varit bra med Kastellgatan. Det är många gallerier här nu, Galleri Box, Galleri 54 och Galleri Aveny med Pelle Arnell. Och nu senast Göteborgs Konstförenings galleri. Vi har stöttat varandra. Nu får jag väl gå till Pelle på Aveny och sitta där och tjata. Men jag längtar också efter att åka söderut. Det är vemodigt. Galleriet har varit mycket uppskattat och jag har haft så många och fina utställningar och aktiviteter här med musik och mycket annat. Det har varit roligt.
Ett galleri är en plattform för att visa och sälja konst, en viktig del av konstscenen, både de konstnärsdrivna gallerierna och de privata. Kan låta självklart. Men lika viktig är rollen som social och kulturell mötesplats. Det är gratis entré och väl där inne träffas de konstintresserade och lär känna både konstnären, galleristen och andra besökare. Göteborg blir nu ett galleri och en mötesplats fattigare.
BERIT JONSVIK