Ewa Brodin

Vad döljer sig bakom draperiet?

Ewa Brodin om rotlöshet och det som inte syns

Ewa Brodin definierar sig som målare även om hon också gör en del grafik och har arbetat på flera sätt under sin konstnärsbana. Dessutom har hon undervisat mycket på olika konstskolor. Nu tillbringar hon mycket tid i sin ateljé, målar och planerar för utställningar med konstnärsvännerna.

Konstnären Ewa Brodin tar emot för intervju i sin ateljé på Konstepidemin. Hon berättar att sett till storleken är den liten jämfört med den första hon hade efter att hon gått ut Valands konstskola. Den var på hela 270 m² och låg vid Klippan.
– Vi var två som skulle dela ateljé och den var gigantisk. Det här var 1985 och då fanns det jättemånga tomma lokaler ute vid Klippan. En trevlig man från kulturförvaltningen lät oss välja. Det visade sig att intill lokalen vi valt fanns ytterligare ett tomt rum som vi fick nyttja gratis. Men vi behövde ju inte den.
I slutet på 1980-talet flyttade hon in på Konstepidemin.

– Här har jag det bra, här trivs jag. Det skulle vara tufft att vara själv i en lokal någon annanstans men här är det idealt. Vill jag vara själv så stänger jag dörren men här finns också det sociala. Jag har gamla och nya bekantskaper som jag kan umgås med i olika grupper. Jag jobbar med vår vänförening där vi bjuder in en konstnär för samtal en gång i månaden. Det är olika vilka som kommer och ibland blir det väldiga krockar, och det är kul. Här finns olika generationer. Och en mix med konstnärer, författare, musiker, teater-och filmfolk. Lite av ett skråtänk blir oundvikligt, man håller sig mycket till det egna, men på en sån här plats lär man ändå känna människor även om man inte jobbar så mycket ihop.

Ewa Brodin berättar att hon är med i en grafikgrupp som också de träffas en gång i månaden. På Konstepidemin finns en liten tryckverkstad. Den användes sällan och var på väg att plockas bort men sattes igång igen av gruppen. Nu kommer man att ställa ut tillsammans på Konstnärernas kollektivverkstad i Gerlesborg i samband med den traditionella konstvandringen på påsk.

Gymnasieåren tillbringade Ewa Brodin i Skövde och där fanns konsthallen som hon och kamraterna besökte för att se olika utställningar.
– Min familj var så där allmänt kultur.intresserade och jag tyckte om att måla, säger hon.
Arton år gammal flyttade hon till Stockholm. Hon arbetade som tågvärdinna på SJ, ett roligt jobb säger hon, där man träffade människor hela tiden, också en del udda och speciella. Och i Stockholm gick hon en ettårig konstutbildning på Grundis, en skola som inte längre finns.

– Det var viktigt för mig, jag lärde mig att förstå vad bildkonst skulle kunna innebära. Det var en sådan skola där många gick innan de sökte vidare, till exempel till Konstfack. Men jag flyttade till Göteborg när jag kom in på Valand. Det här var 1980. Under utbildningen, som är femårig, gick jag också ett år på konstskola i Köpenhamn.

Ewa Brodin förklarar skillnaden mellan skolorna. De tre lärarna på Valand konsthögskola Arne Charlén, Lars Follin och Lars Grandin, som undervisade i måleri, bodde inte i Göteborg utan fungerade mer som gästlärare. Eleverna fick arbeta mycket själva. Kamratskapet blev då det viktiga. I Köpenhamn fokuserades mycket på konst i relation till samhälle, man hade roliga och intressanta föreläsningar med inbjudna professorer inom filosofi och idébaserade ämnen som knöt an till den tid som var då. På Valand hände det endast få gånger att en föreläsare bjöds in.
– Det var kul i Köpenhamn. Man behövde ju få stimulans också.
Det bästa med Valandsåren var det goda kamratskapet, poängterar Ewa Brodin.

– Eftersom det fanns så få lärare där blev det elevkamraterna som var de man kunde göra saker tillsammans med. Vi höll till ute på Lindholmen och ville ju träffa människor inne i stan. Eleverna startade Galleri Rotor 1983, elevgalleriet som låg i Valands lokal på Vasagatan. Och man startade en klubb som jag vill minnas hette Valandsklubben och hade öppet en gång i veckan. Där arbetade vi. Kamratskapet har inte dött ut efter skolan, vi blev väldigt nära varandra. Vi har ju de här åren ihop. Många flyttade från Göteborg efter utbildningen, ofta till Stockholm som ju flera kom ifrån. Nyligen var min vän Catharina Tagg och jag uppe i Stockholm och träffade gamla Valand-kompisar. Vi gick på vernissager och umgicks med de gamla vännerna.

Den första tiden efter utbildningen beskriver Ewa Brodin som tuff. Hon hade ateljén vid Klippan och måste som de flesta andra konstnärer arbeta för att få ihop till brödfödan. Det blev städjobb och mycket annat. Men så fick hon möjlighet att undervisa på en nordisk konstskola i Finland.
– Jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville komma och arbeta där och svarade »Javisst, en vecka kan jag tänka
mig eller två.« Jag reste dit och då först slog det mig att jag skulle undervisa. Jag hade aldrig prövat det tidigare. Jag var helt skräckslagen. Tidigare hade jag varit elev och tyckt en massa om lärarna, och nu var det omvänt.
Det måste ha gått bra trots rädslan, för därefter har Ewa Brodin fortsatt att undervisa. Hon var bland annat lektor på Valand under fem år, men slutade 2000. Sedan arbetade hon som lärare på Göteborgs konstskola, men nu har hon slutat helt med läraruppdragen. Hon tröttnade, säger hon.
– Det var kul men det tog tid. Dessutom var eleverna på Konstskolan så mycket yngre än jag själv och kom från en helt annan tillvaro som man inte känner till och kanske inte kan förstå sig på. Det är svårt med ungdomskultur, man känner sig inte hemma där. De har en säker uppfattning om saker, och det hade vi också, men hos oss fanns också en upptäckarlust. Nu är det så inriktat på JAGET, individualiserat, och den idén hänger ju ihop med vår tid. Jag tror att de jobbat hårt för att komma fram till det här JAGET, vad det är som definierar det och hur det ska marknadsföras.

Nu tackar hon bara ja till erbjudanden som hon tycker är roliga vilket innebär att hon blivit bättre på att säga nej till mycket. Det har hon lärt sig. Förr var hon med på allting.

Ewa Brodin vistas mycket i ateljén. Inför vårt möte har hon tagit fram några målningar och lagt fram grafiska blad. Vid ena ändan av rummet har hon pågående arbeten. En större duk står på stafliet. Vissa motiv återkommer i flera målningar, de grafiska bladen visar andra. Hon verkar bearbeta varje motivbild länge.

– Det är vissa saker som fastnar och som jag vill gå djupare i. Det är en avgränsning som är vilsam. Det är en motsats mot den modernistiska konstnären som alltid gör nytt. När jag var nyutexaminerad 1985 prövade jag olika saker, det var en experimenterande tid. Man målade på aluminium, gamla rullgardiner, andra gamla ytor och färgen kunde rinna. På Valand hade vi mest målat på duk och nu började folk jobba med andra material. Det var den postmoderna tiden. Jag undervisade då och hade ganska lite tid för eget skapande. Tyckte inte det var jätteviktigt men gav aldrig upp det, för det konstnärliga språket har alltid betytt mycket för mig. Jag är ju ganska bra på att prata, men jag kan aldrig uttrycka mig genom att prata eller skriva som jag kan göra i måleri. Där blir det mycket mer maxi.merat, mycket mer noggrant och för mig är det en drivkraft.
Rumsligheten i Ewa Brodins bilder är påtaglig. Exempelvis har hon målat ett antal rum med hästar.
– Dom målningarna handlade ganska mycket om att hitta något rum att vara i.
Hästar är ju så vilsna. Först gjorde jag en målning med en flock framför ett draperi. Det var som att de kom in på en scen och inte visste var dom var. Dom hamnade på denna plats och blev belysta. Sedan gjorde jag flera stycken sådana målningar som väl helt enkelt handlar om främlingskap. Och rotlöshet. Hästarna är ju i rum som är obekväma för dom, inga riktiga rum. Man kan ha alla möjliga förklaringar, men jag förstår att det är en känsla som jag burit med mig. Jag har ju flyttat många gånger, hit och dit. Det blev nu hästar men det kunde lika väl ha varit en mänsklig gestaltning.

Något som återkommer i många av Ewa Brodins målningar är draperier, tunga draperingar som täcker hela eller delar av bilden. Också i dessa relaterar hon till egna erfarenheter och till känslor som hon burit med sig sedan barndomen.
– Det är klart att draperierna döljer saker.

Hon berättar att hennes mamma kommer från Estland. Hon var tolv år när familjen flydde från kriget med båt som hennes pappa båtbyggaren hade byggt i hemlighet. Det skedde innan ryssarna invaderade landet efter tyskarnas återtåg. Kriget hade rasat fram och tillbaka under flera år. Men mamman ville inte berätta om sina upplevelser av kriget och flykten.
– När vi barn frågade kunde hon svara »Det har ni inte med att göra«. Hon orkade inte och jag förstår henne för kriget hade satt så djupa traumatiska spår.

Ewa Brodin tar fram en konstbok – hon bläddrar allt som oftast helt förutsättningslöst i sådana – och visar på en liten målning med en transplantationsscen där patienten är en vit person med ett svart ben. Den bilden hade att hon har många utställningar bakom sig. Det är en rad separatutställningar men hon har i ännu högre grad deltagit i samlings-och grupputställningar. Hon är representerad på Göteborgs konstmuseum, bland annat med ett hon fastnat vid.

– En protes, så udda? Vad är det dom gör? Det svarta benet kan ju vara en strumpa, men jag förstod av bild- texten att det var en protes. Efter att jag fått syn på den här bilden jobbade jag mycket med proteser i mina bilder. Det blev en serie ovala bilder. Jag var så fascinerad av att det inte var det riktiga benet, men något som är näst intill. Jag hörde till och med av mig till ortopedtekniska centralen för att höra om det gick att få låna någon protes. Svaret var ett positivt, kilometerlångt och översvallande mail, men jag tror att det blev för mycket för jag vågade inte gå dit.

Det är någonting med Tiden när man blir äldre, säger Ewa Brodin. Med åren ser man saker på ett annat sätt menar hon, och det har hon tid med nu när hon inte undervisar och kan komma till ateljén varje dag. Ibland tar hon fram gamla målningar och målar om dem. Målningen på staffliet är en sådan. Där har hon nu tillfört ytterligare en färg.
– Jag har verk lagrade här i ett utrymme och ibland rotar jag bland dem och tar fram något som jag målade för kanske femton år sedan. Jag ser målningen på nytt och jag tänker inte att den är dålig men att något saknas som jag måste hitta. Den bär på möjligheter och det är så häftigt. Det kan vara en målning som jag inte kunnat avsluta och därför ställt undan. När man målar är det inte alltid man riktigt vet vad man gör. Det är det som gör det hela väldigt intressant.

Studerar man Ewa Brodins CV ser man att hon har många utställningar bakom sig. Det är en rad separatutställningar men hon har i ännu högre grad deltagit i samlings- och grupputställningar.
Hon är representerad på Göteborgs konstmuseum, bland annat med ett självporträtt som visas i konstmuseets självporträttgalleri.

– Det är väldigt roligt att ställa ut tillsammans med någon, det är skönt att vara två och dela på ansvaret och jobbet. Nu senast har jag samarbetat med Marie Holmgren. Vi ställde ut tillsammans med en utställning som hette Nature Morte på galleriet Floras rike i Göteborgs botaniska trädgård under förra året. Vi samarbetade också här på Konstepidemin under GIBCA Extended, en del av Konstbiennalen. Marie tecknar och gör tredimensionella saker, avgjutningar av ting från naturen. Jag står för de platta sakerna, jag gör måleri. Det är väldigt lättsamt att arbeta med Marie, det fungerar bra och vi tänker fortsätta att ställa ut tillsammans. En annan jag gärna arbetar ihop med är Gunilla Hansson, som bor i Kungshamn och arbetar med fotografi och datorutskrifter.

Social och extrovert, introvert och reflekterande, två olika personlighetstyper som samsas väldigt väl i konstnären Ewa Brodin.

BIBBI OLSON