En viktig dom

När Kungälvs kommun beslutade att lägga ner konstverksamheten på Strandverket sent under 2018, stämde konstnär Astrid Sylwan, som skulle vara första utställare våren 2019, kommunen för avtalsbrott och begärde ersättning för sitt arbete inför utställningen. Kungälvs kommun hävdade att det inte ingåtts något avtal och att den konstnärlige ledaren inte haft rätt att träffa avtal för kommunens räkning. I den principiellt viktiga domen slår Göteborgs tingsrätt fast att det funnits ett avtal och att kommunen brutit detta.

År 2012 blev Strandverket, den gamla fortifikationsbyggnaden på Marstrand, en plats för konst genom initiativ och finansiering av Peter Hjörne. År 2017 tog Kungälvs kommun över verksamheten för att den, som det uttrycktes, långsiktigt skulle garanteras. Pål Svensson som varit konstnärlig ledare för Strandverket tackade ja till att fortsätta, nu som anställd av kommunen. Under våren 2018 diskuterades en eventuell nedläggning av verksamheten,men i augusti beslutades att den skulle fortsätta 2019. Pål Svensson tog då direkt kontakt med de konstnärer han under lång tid haft ingående samtal med och meddelade att deras inplanerade utställningar nu kunde bli av. Först ut våren 2019 skulle Astrid Sylwan vara.

När Astrid Sylwan den 21 december 2018 fick ett epostmeddelande från Kungälvs kommun att konstverksamheten på Strandverket skulle upphöra, hade hon arbetat i fyra månader med stora målningar specifika för utställningen på Strandverket. Hon begärde då ersättning från Kungälvs kommun för det arbete hon lagt ner. Kommunen hävdade att eftersom det inte fanns något avtal hade hon ingen rätt till ersättning. Astrid Sylwan stämde då Kungälvs kommun för avtalsbrott. Rättegången i Göteborgs tingsrätt ägde rum 25-26 november 2020 och 17 december föll domen: »Kungälvs kommun befinns vara skyldig att till konstnär Astrid Sylwan betala ersättning, 174 000 kr för arbete under fyra månader, ersättning enligt MU-avtalet* 11 700 kr samt 631 142 kr för hennes rättegångskostnader.«

Bakom det formella språket i den utskrivna domen är det lätt att läsa in ilska, frustration, irritation, uppgivenhet, misstänkliggörande och en total tillitsbrist. Kungälvs kommun företräddes av två advokater från Front Advokater AB. De anförde att det är Pål Svenssons handlande som lett fram till Astrid Sylwans stämning av kommunen, att han som konstnärlig ledare inte haft uppdraget att ingå avtal, att han överträtt sina befogenheter, att han handlat självsvåldigt, att han inte återkopplat till den som var hans chef. Kommunen hävdar att uppgiften som konstnärlig ledare endast var att »övervaka det dagliga konstnärliga och kreativa arbetet«. Mot Pål Svensson anges också att hans »sätt att uttrycka sig hade en informell prägel som inte är typisk för en kommunalt anställd som efterhör intresse hos eventuella uppdragstagare«.
(Citat ur Dom 2020-12-17).
Vidare hävdar kommunen att Astrid Sylwan borde ha förstått att Pål Svensson inte hade behörighet att ingå avtal, att hon borde ha förstått att kommunen inte ingår muntliga avtal, att hon borde känt till den ekonomiska osäkerheten, att hon haft möjlighet att ta del av kommunens allmänna handlingar om den pågående budgetprocessen.

I ett digitalt samtal 11 februari på Folk och Kultur framhåller Katarina Renman Claesson, jurist KRO (Konstnärernas riksorganisation), att det som förvånade henne vid rättegången var hur ombuden för kommunen, dvs Front advokater, ägnade tid åt att försöka förminska och underminera trovärdigheten
hos en professionell yrkeskår istället för att lägga kraft vid juridiska spörsmål.

Att en konstnär stämmer en kommun har rönt stor uppmärksamhet i medierna och som man kan förvänta sig har fokus riktats mot Astrid Sylwan. Lite förvånande är det att inte Pål Svenssons roll som konstnärlig ledare diskuterats mer, eftersom det enligt kommunen är hans agerande som lett fram till rättsprocessen.
– Jag försökte göra mitt bästa hela tiden och följa spelreglerna, men de gör gällande att jag inte haft mandatet, säger Pål Svensson när jag träffar honom för att diskutera bakgrunden, rättegången och domen. – I min roll som konstnärlig ledare ligger att planera, diskutera med olika konstnärer, bestämma när i tid en utställning ska vara. De (kommunen) fattar inte att en konstnär måste arbeta inför en utställning. Strandverket är en speciell lokal, så långt ifrån konsthallars sedvanliga vita boxar man kan komma. Vad som helst går inte att ställa ut här och man måste försöka hitta konst/konstnärer som kan ta sig an lokalen. Min ambition har varit att på något sätt anknyta till de material som finns i byggnaden – sten, trä, järn – och till platsen. Astrid Sylwan skulle skapa en målerisk installation specifikt för rummet på andra våningen och den skulle anknyta till platsen, till vatten. De i kommunen verkar tro att man kan skaffa konst till en utställning på samma sätt som man köper spik, bara att ringa så har man spiken till hands. Jag fick besked från kommunen i augusti 2018 att konsthallen skulle vara igång under 2019. Självklart vidtalade jag konstnärerna då. Herregud, jag är ju konstnär själv och det är väl givet att jag inte velat förstöra mitt renommé genom att göra fel i bemötandet och handhavandet av konstnärerna.

Pål Svensson. © Foto: Olle Niklasson

Pål Svensson säger sig ha svårt att förstå kommunens hantering av ärendet. – När det nu blev ett beslut om nedläggning av verksamheten, varför kunde då kommunen inte ha förhandlat med Astrid Sylwan och ersatt henne med 100 000 kr? Nu åker de på 800 000 kr istället. Det är en skandal!

Tingsrätten fastslog i enlighet med sakkunnigutlåtande från Sara Edström, ordförande KRO, att Pål Svensson hade så kallad »ställningsfullmakt«, att han handlat enligt den praxis som gäller i branschen, att muntliga avtal följs av skriftliga i ett senare skede. I ett telefonsamtal säger Sara Edström att domen betyder att det nu är klarlagt att den praxis som råder är godkänd, vidare att det är skillnad på att ställa ut redan befintliga verk och sådana som ska skapas specifikt för en utställning. Hon understryker också att det är viktigt att veta att muntliga avtal är bindande. Biträdande jurist Tova Thureson, Cederquist Advokatbyrå, som tillsammans med advokat Jens Tillqvist företrädde Astrid Sylwan, säger i det tidigare nämnda digitala samtalet att för dem var det uppenbart när de tog sig an målet, att det var ett avtalsrättsligt mål och att tingsrättens dom slår fast den konstnärlige ledarens behörighet, liksom att en konstnär måste kunna lita på att denne har rätt att ingå avtal.

Strandverket, Marstrand. Foto: Statens fastighetsverk, SFV

Kommunikatören Madeleine Nilsson, Kungälvs kommun, bekräftar i ett telefonsamtal 25 januari att kommunen har för avsikt att överklaga tingsrättens dom för att åter pröva Pål Svenssons rätt att ingå avtal, men 17 februari beslutar kommunstyrelsen i Kungälv att man inte kommer att driva ärendet vidare till hovrätten.

Med sitt agerande har Kungälvs kommun inte bara förlorat målet utan också ett stort kulturellt kapital. Tingsrättens dom, som nu vunnit laga kraft, är en upprättelse för Astrid Sylwan, som hade modet och orken att ta strid mot Kungälvs kommun, en upprättelse för konstnärens arbete och också en upprättelse för den konstnärlige ledaren Pål Svensson. En viktig dom för hela konstvärlden.

ULLA FORSÉN

Artikeln publicerad våren 2021 i Zenit nummer 67