Drömmar och visioner blev verklighet

Ateljé- och ekobyn Skärkäll

Vy över Skärkäll, Tanums kommun. Foto Per Pixel

I en från landsvägen mellan Gerlesborg och Kville väl dold dalgång ligger en samling villor, stugor, friggebodar, you name it – alla formade på sitt eget sätt efter byggarens idéer och behov. Det här är konstnärs- och ekobyn Skärkäll, skapad ur drömmar och visioner. I år firar den 30 år.

Fastigheten Skärkäll, ursprungligen ett båtmanstorp, utgörs av en dalgång i syd- nordlig sträckning omfamnad av nordbohuslänska berg. I dalens botten fanns tidigare en öppen källa som nu tyvärr är torr och igenväxt. Det är en vacker trakt, typisk för det Bohuslän som man finner strax innanför klipporna och havet. Det tyckte också Per Lilienberg, rektor på konstskolan vid Gerlesborg bara några kilometer bort från byn. Han besökte ofta Skärkäll med drömmar som kom att utvecklas till idéer för området. Här skulle en konstnärsby kunna skapas för skolans elever, ett billigt boende med ateljé efter avslutad utbildning. Det skulle bli en stor gemenskap. Per Lilienberg visade platsen för gode vännen Klas Nilsson, som genast var med på noterna. Det här var en man som var snar till handling och en utomordentlig bildkonstnär med stark anknytning till Gerlesborgsskolan. Han var den som hade utvecklat de mjuka ögonkontaktlinserna, och när han avslutat och sålt denna verksamhet hade han de ekonomiska resurserna för att köpa lantbruksfastigheten, som ropades in på auktionen efter de sista ägarna, syskonen Anna och Axel, som hade bott och brukat fädernegården hela livet. Att traktens invånare hade tänkt sig en annan köpare och också uttryckte ett tydligt missnöje över att en utsocknes kom och bjöd över den tilltänkte blev en första konflikthärd, som nu dock har pyrt färdigt och slocknat. Idag finns ingen ovilja från grannskapet mot Skärkälls brokiga invånarskara. Även Tanums kommun och Västra Götalandsregionen är goda tillskyndare.

Ett uppslag i projektskissen Det kretsar kring huset för ekobyn Skärkäll. Det är tydligt att det fanns en bärande ekologisk ambition med från början. Foto Bibbi Olson

Köpet ägde rum 1991. Drömmen hade nu blivit verklighet för Per Lilienberg och Klas Nilsson. Men vad ville man med fastigheten, vilka visioner hade man och var de samma för dem bägge? Och vilka var bevekelsegrunderna för att bo och verka på en plats som Skärkäll? Vilka kompromisser kunde man gå med på? Sådant påverkar förstås synen på Skärkälls 30-åriga historia, för när jag talar med några av dem som var med tidigt framgår det att alla har sin historia, sin sanning om Skärkäll. Vem byggde först, vem påverkade vad, varför ser det ut som det gör? Säkert är i alla fall att Klas Nilssons kontakter och samarbete med arkitekter på Chalmers resulterade i projektskissen Det kretsar kring huset för hela området och att det fanns en bärande ekologisk ambition med från början. Med den planen som grund godkände Tanums kommun 1995 den övergripande detaljplanen för fastigheten Skärkäll. 

På Gerlesborgsskolan hölls i början på 1990-talet kurser i permakultur* och Lena Jarlöv var en av lärarna. Hon och hennes man Håkan Olson blev intresserade av projektet och var bland de första som såg ut en tomt till sig och som också kom igång tidigt med byggandet. De har i omgångar byggt sina hus på östra sidan av dalen, nedanför berget och med utsikt tvärs över mot den ursprungliga torpstugan och ladan. – Jag gick en kurs på Gerlesborgsskolan, det var så jag fick kontakt med Skärkäll. Klas Nilsson hade köpt gården då, berättar Håkan Olson.  

Lars Vilks mininimis Starbrak fanns i Skärkäll men är av säkerhetsskäl nu borttagen. Foto: Göran Gustafsson

En andelsförening bildades med intressenter, 24 tomter skulle utses och fördelas. Det låter nästan bibliskt när Håkan Olson berättar hur han och Lena Jarlöv valde sin tomt: 

– Innan den övergripande områdesplanen blev gjord skulle alla välja den plats där de ville bo. Då spred de ut sig på bergen, överallt, så långt bort som möjligt. Det var ett fåtal som ville bo här nere, men vi ville det för Lena ville vara nära odlingsmarken och jag ville inte hålla på att bygga hus uppe på berget. De började bygga en vecka innan planen var antagen, våren 1995, men ett svartbygge var det ändå inte menar de, stugan var liten som en friggebod och dessutom flyttbar. Här har Håkan Olson nu en av sina ateljéer, den där han huvudsakligen visar sina marina motiv. Byggandet av deras andra hus har skett succesivt. Då, när det begav sig, var de bosatta i Falun där Håkan Olson var stadsarkitekt och de var inte helt på det klara med om de ville bli helårsboende här. Men för tillfället bor de båda här året runt. 

– Det blev mer och mer så att Lena ville bo här hela året, medan jag inte var lika ivrig. Så vi skaffade en lägenhet i Göteborg. Där har jag bott under vintrarna fram till dess pandemin slog till. Då flyttade jag hit och nu efter ett och ett halvt år som helårsboende här är jag inte säker på om jag vill tillbaka till Göteborg. Håkan Olson och Lena Jarlöv beskriver sig som kanske de minst sociala i gruppen men bosatte sig ändå »mitt i smeten«, som de säger. Men det sociala livet sker huvudsakligen vid torpet och ladan, det är där saker händer, så det är inget problem, menar de. 

En av de som byggde högt var konstnären Agneta Ekman Wingate som framförallt är känd för sin fotokonst. Man får klättra ganska brant uppför berget tvärs över vägen från Håkan Olsons hus. Här har hon och maken David Wingate byggt ett hus i flera etage och här bor de permanent. Men det första bygget var en hydda, berättar hon. 

– Jag blev inbjuden till Gerlesborgsskolan för att presentera projektet Ungdomens kulturmönstring på ett stort symposium om permakulturrörelsen. Jag hade startat upp Ungdomens kulturmönstring i Krokstrand i norra Bohuslän efter en modell jag lärt mig i Norge, där vi tidigare bott. Det här var runt 1990. På symposiet presenterades också idéerna kring Skärkäll. Då klack det till att det här var något för oss och när vi fick höra att man kunde komma och välja en plats där man skulle bygga sitt hem och sin ateljé så åkte vi hit med en gång. Strax efter det hölls en sommarworkshop i Skärkäll. Klas Nilsson, som Agneta Ekman Wingate beskriver som något av en renässansmänniska, hade bjudit in en mängd konstnärer och forskare, bland annat Lars Vilks.  

Den första stugan som byggdes 1995, är nu en av Håkan Olsons ateljéer. Foto: Jan Olson

– Det var en härlig vecka, säger Agneta Ekman Wingate, då vi alla fick bygga oss en hydda var vi ville. Våra söner gick hit, just till det här området, och byggde först ett litet bo uppe i en hassel och sedan en hobbithydda alldeles här utanför och den finns fortfarande kvar. Så startade det. Och det var då Lars Vilks byggde sitt mininimis Starbrak. Tyvärr finns verket inte kvar, vi beslutade om rivning av säkerhetsskäl och det brändes upp under högtidliga former. Sedan gick det en tid efter köpet innan man fick områdesplanen godkänd. Men Ting Tar Tid, som Agneta Ekman Wingate påpekar. Tanums kommun hade andra problem som måste lösas och det fanns från början ingen konsensus hos politikerna om ekobyn var en god och genomförbar idé. Men intressenterna på Skärkäll var väl förberedda, dels fanns de av projektgruppen på Chalmers framtagna skisserna, dels hade man kunniga medlemmar med erfarenhet av byggnadsoch miljöfrågor. Håkan Olson var som nämnts arkitekt, Lena Jarlöv en auktoritet när det kommer till ekologisk odling och på andra sidan dalen fanns konstnären Birgitta Bengtsson med en byggnadsingenjörsutbildning. De var med och skötte förhandlingarna med kommunen och 1995 antogs detaljplanen, som slutligen utformades av arkitekten Conny Jerer. Birgitta Bengtson berättar hur hon hamnade på Skärkäll. Hon hade brutit upp från ett boende på en gård i Halland och letade efter något annat. Genom en vän kom hon i kontakt med Klas Nilsson och åkte därefter upp till Skärkäll. Och hon bestämde sig omgående, trots att hon tyckte att det var instängt i dalen.

– Men det är nära till havet och man bor här i ett sammanhang. För mig är det viktigt att ha nära till andra människor. Jag fick leta reda på en plats, och det är viktigt för mig att det finns morgonsol. Det är visserligen mer sol på berget här ovanför, men där är det ensamt. Och berghällen bakom huset är så fin. Jag hade alltid velat ha ett jordhålehus, byggt med halm och lera, men insåg att det skulle krävas mer organisation och arbete än jag kunde hantera. Så jag valde ändå att bygga i trä. Det har varit en fantastisk resa. Mitt motto är »Man tager vad man haver och rättar mun efter matsäck«, så jag har fått utnyttja de tillfällen som givits vad gäller byggmaterial med mera. Jag hade inget rinnande vatten de första tio åren och inte el de första 20. Det jag hade var levande ljus och min brasa och en liten solcell som slocknade klockan sex på kvällen. Så började jag. Att Birgitta Bengtson är en överlevnadskonstnär förstår jag när hon visar mig resterna av en smedja som finns på tomten. Bara ytterväggarna finns kvar men inget tak. Där flyttade hon in under tiden hon byggde det första huset på 40 m². Hälften blev boyta och hälften ateljé. För några år sedan stod en ny ateljé klar ovanför det första huset. Hon är helårsboende även om hon före coronautbrottet tillbringade mycket av vintersäsongerna utomlands, framförallt i Marocko och senare Indien.

– Så att jag kunde stå ute och måla, säger hon. 

Birgitta Bengtsons bostad. Foto: Bibbi Olson

En annan som varit med alla åren är författaren och kritikern Kjerstin Norén. Hon, med erfarenhet av ett par månaders stipendieboende i fristaden Christiania i Köpenhamn, kom till Skärkäll av nyfikenhet. Och här träffade hon Klas Nilsson och de fann snabbt varandra. Därför fick hon en tidig inblick i planeringsarbetet och hur andelsföreningens medlemmar tänkte. I kapitlet En egen by i den bok som snart kommer ut och har undertiteln En bok om det tjugonde århundradet, kallar hon Skärkäll för »en högskola för tolerans«. Hon skriver vidare: »De individer som lade grunden till Skärkäll kände bara i undantagsfall varandra sedan tidigare och hade nog så olikartad bakgrund. Det skapade en del gnissel…« Men hon skriver också: »Att bara kunna omfamna det snarlika ligger det inte någon framtid i, man måste ha fler kvalificerade ambitioner än så. Ingen av dem som bebor Skärkäll skulle uthärda att befinna sig i en sekt, därför har vi inte heller skapat någon sådan.« 

Birgitta Bengtson helårsboende på Skärkäll. Foto: Per Pixel

– Det var hela konceptet, en fristad för konstnärligt arbete, som drog mig till Skärkäll, säger hon. – Dessutom utövar det bohuslänska landskapet en nostalgisk dragningskraft på mig. Jag tillbringade min barndoms somrar i Bohuslän. Och det var spännande att träffa en så vital människa som Klas. Vi kom att leva ihop under många år. Tyvärr finns han inte längre i livet. Hon hittade sin tomt uppe på västra berget och Klas hjälpte henne att placera två friggebodar där. Själv var han inte intresserad av att bosätta sig på Skärkäll, speciellt inte efter att planerna på ateljé och bostadslängan, som skulle legat parallellt med den befintliga ladan, gick om intet. Inte heller Kjerstin Norén har sett det som en möjlighet att vara helårsboende eftersom hennes arbete kräver en mer utmanande publik än trakten erbjuder. Klas Nilsson hade en stark vision om gemenskap, om hur man skulle komma tillsammans i vardag och fest. Men det är inte lätt att få starka, individualistiska människor att dra åt samma håll. Man kan ana kamper om både makt och tolkningsföreträde, här precis som på alla andra platser. En svår sak att hantera.

Skärkäll. Foto: Bibbi Olson

Två av de som bidrog till områdets utveckling, grannkontakter med mera, var tidigare dataprogrammeraren Jan Sinclair och hans livskamrat Siv Hermansson. Kjerstin Norén talar uppskattande om deras engagemang för helheten.

– Allting i samhället dyker upp i en sådan här by. Några är ekonomer, andra konstnärer, allting finns. Även maktpolitiska problematiker ska man hantera, stadgar ska följas och individuella behov tillgodoses. Vill man kan man lätt ana var olika synsätt på meningen med Skärkäll kan krocka. Men som Agneta Ekman Wingate konstaterar:

– De första 10 åren var svåra – vi trodde alla att vi var väldigt lika, men oj vad vi tog fel. Olikheterna har förstås inneburit att olika viljor stått mot varandra. Visionerna var många men inte alltid realiserbara. En del lämnade Skärkäll i ett tidigt skede. Nu har vi stabiliserat relationerna och vi har inga avgörande konflikter. Men det tog tid. Vi har på köpet skaffat oss mycket nyttig erfarenhet. Vissa gemensamma aktiviteter lever kvar, såsom midsommarfirandet och torpet, ladan och tomten runt dem är våra naturliga samlingsplatser. Vi stöttar och hjälper varandra när så behövs. I övrigt lever var och en sitt liv efter sina premisser. Jag är väldigt glad över att Hobbithyddan, 2021 kunna säga att vi har lyckats.

Hobbithyddan. Foto: Jan Olson

För att få köpa in sig i den gemensamma fastigheten och ta en av de 24 tomterna i anspråk upprättade föreningen specifika kriterier som måste uppfyllas. De gällde bland annat det ekologiska synsättet och att man skulle ha någon form av kreativ sysselsättning. De här reglerna blev ohållbara i och med att de enskilda tomtägarna behövde ha lagfart för att kunna ta lån eller av andra skäl. I och med det kunde föreningen inte hindra att en tomtägare sålde till vem hen ville. Idag bor därför också människor med andra yrken än konstnärliga på Skärkäll. Det verkar dock inte ha påverkat den uppkomna stabiliteten. Dessutom står man inför ett generationsskifte i flera familjer. I några av dem kommer barnen nu att ta över. Skärkälls särart kommer nog ändå att bestå, ett vanligt villa- och sommarstugeområde lär det knappast bli. Bebyggelsen är alldeles för originell för det. 

■ BIBBI OLSON 

Skulptur av Erik Åkerlund. Foto: Bibbi Olson
*Permakultur är en hopdragning av PERMAnent agriKULTUR, vilket kan översättas med hållbar odling. Begreppet myntades av Bill Mollison och David Holmgren i Australien 1978. Under årens lopp har permakultur börjat användas i många länder och inom olika samhällssektorer. Målet för permakultur är ett hållbart samhälle, vilket skapar meningsfullt arbete, bättre miljö, hälsa, solidaritet och säkerhet. 
Källa: Wikipedia