Anna Sjödahl

VAR DAGS LIV

Skövde Konstmuseum visar under sommaren en stor utställning med Anna Sjödahls konst.

Alldeles vid Centralstationen i Skövde ligger Kulturhuset, som förutom bibliotek och musikscen, också inrymmer stadens Konstmuseum. De luftiga rummen är nu fyllda av Anna Sjödahls konst från över fyra decennier. Det är en generös blandning av måleri, teckningar, skulptur och textil. En av Anna Sjödahls anteckningar är tema för utställningen. På nyårsafton 1972 skrev hon i sin dagbok:
»All denna jävla lycka och värme som man skall vara upphov till som kvinna/mor! Puh jag trodde jag skrek men jag måtte ha viskat«. Man kan fortfarande höra hennes frustration över sakernas tillstånd bakom de orden.

Anna Sjödahl. Vår i Hallonbergen.1972. Tillhör Borås Konstmuseum. Foto. Borås Konstmuseum.

Anna Sjödahl (1934 – 2001) fick sitt genombrott med utställningen Mitt alternativ – Var Dags Liv på Konstfrämjandet i Stockholm 1973. Hon fyllde galleriet med allt det som var hennes vardag. Den obäddade sängen stod mitt på golvet.
Barnens otvättade kläder välde fram ur en överfull byrå och de smutsiga skorna låg slängda i hörnen. På väggarna i galleriet hängde hennes stora målningar, tillkomna i just denna omgivning, i detta kaos. Det var en installation, som beskrev hennes livssituation, som konstnär och som ensamstående fyrabarnsmor. Hon beskriver i tidskriften Bang (4/92) hur hon ville »söla ner lokalen, kladda ner dukar med oljefärg; vara rå och hårdflirtad i penselföringen. Allt för att ge en fullödig bild av livet – blodigt, överdådigt, sammansatt.« Bland de målningar hon visade på utställningen var Vår i Hallonbergen. I ett vardagsrum i en anonym förort utspelas en dramatisk scen. Förgrunden domineras av en svart gestalt, som skriker rakt ut.
Det är den välbekanta gestalten från Edvard Munchs målning Skriet, som har blivit en symbolbild för människans existentiella ångest. Utsikten från rummets enda fönster domineras av höghus. Bara liten glimt av en blå himmel syns. Barnet med knallgult hår och blå tröja leker på golvet – likt en levande svensk flagga. En symbolisk bild av ett instängt liv i en förort. Men Anna Sjödahl lyckas ändå förmedla en kraft och en underfundig humor mitt i det ångestfyllda. Det är som om hon vill säga; visserligen är det så här mitt liv ser ut just nu, men jag protesterar. Var Dags Liv blev en nyskapande utställning. Den var också början på en våg av utställningar under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet, som tog upp och skildrade kvinnors livssituation.

Anna Sjödahl började sina studier på Konstfack i Stockholm redan 1953 och utexaminerades som teckningslärare 1958. Året efter fortsatte hon konststudierna på Kungliga Konsthögskolan. Under dessa studieår gifte hon sig, födde fyra barn och skilde sig. I ett temanummer av tidskriften Paletten 1/69 om konstnärens villkor, skriver Anna Sjödahl en längre artikel. Med ett ganska burdust och kraftfullt språk beskriver Anna Sjödahl sin verklighet som kvinna, ensamstående fyrabarnsmor och konstnär. Hennes för- måga att se på saker och ting ur ett humoristiskt perspektiv och den starka kampviljan lyser igenom. Hon skriver bland annat:
»Så här valde jag mina föräldrar: en förening av svenska (och engelska) sekelskiftets socialgrupp 1 och 3.
Ovanligt? I alla fall inte problemfritt. Tidigt medveten om hela raden av sociala fördomar, sociala aggressioner…. Far, som i 3 år undrat ›vad fruntimmer skall ta studenten för‹, påpekade nu för mig det fördelaktiga i att jag skaffade mig ett yrke som eliminerade risken för mig att bli beroende av honom. Det tyckte jag också var en god idé, valde att utbilda mig till teckningslärare. Och sen gick det som det gick. Eller rättare sagt, allt skedde samtidigt. Och fortsatte att ske samtidigt. Mer och mer. En hetsjakt mellan daghem, bussar, matvaruaffärer, föreläsningar, utställningar, fester, tvättinrättningar, kompendieinlämningar, tävlingar, seminarier. Hur få överblick?«

På något sätt skaffade sig Anna Sjödahl ändå en överblick, både över sin egen situation och det omgivande samhället. Hon deltog tidigt i samhällsdebatten och var aktiv i både kvinnorörelsen och i motståndet mot kärnvapen. Hon var en av grundarna till Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA). Både bild och ord hade stor betydelse för henne.
Hon skrev artiklar i konsttidskrifter och medverkade i böcker som Ögonblick av närvaro med texter. Hon gav också ut boken Civilisationens pris 1995 med en rapsodisk text om familjen, släkten, omvärlden och det egna skapandet. Hon skriver om Matbordet som en prövande plats – närmast som ett slagfält – under uppväxten: »Den rektangulära teakskivan stod för avgränsningen, spelplanen, här gavs reglerna, »the rules«. Här svarade jag med mitt »varför«…. Explosioner uppstod, och jag tyckte att övriga familjen var lat och trög, som inte stod upp för vad de tyckte var rätt inför Far…«

Hennes ifrågasättande om vad en kvinna kan och tillåts göra började tidigt och genomsyrar sedan hela hennes konstnärliga verksamhet. Pappan var civilingenjör och professor vid Chalmers i Göteborg och stod för Vetenskapen, men också för en konservativ syn på familjen. För Anna Sjödahl blev det en motsättning mellan faderns syn och hennes egen önskan om ett liv fyllt av kreativitet. Just matbordet har blivit ett återkommande tema för Anna Sjödahl. Redan 1967 gjorde Anna Sjödahl sin installation Frukost i det gröna, bestående av ett bord strikt uppdukat med svarta tallrikar i akrylplast med vita servetter, elegant vikta. Titeln är en blinkning till den franske konstnären Édouard Manet, som gjorde skandal på de Refuserades salong i Paris 1863 med sin målning Frukost i det gröna. Anna Sjödahls bord är så långt bort man kan komma från verklighetens stökiga kök med odiskat porslin och kladdiga matbord.

Anna Sjödahl. Död beslutas. Målning 1972. Tillhör Göteborgs Konstmuseum.

På Konstfrämjandet 1973 visade Anna Sjödahl också en annan målning, Död beslutas, där ett matbord är det centrala motivet. Åtta svarta stolar omger bordet, som står precis vid strandkanten i ett ödesmättat landskap. Bordet med den vita duken är inte dukat och stolarna är tomma. Ute i sjön syns ett rött hjärta på väg ner under vattenytan. Framför bordet står en skurhink med sin mopp lutad och i målningens högra hörn är en städerska på väg att försvinna ur bild. Anna Sjödahl gestaltar maktens bord, där de som beslutar om liv och död samlas. Tre år tidigare hade Maja Ekelöf utkommit med sin roman Rapport från en skurhink, som väckte debatt om klassamhället. Död beslutas och Vår i Hallonbergen är stora målningar, 121,5 x 129 respektive 185 x 135 cm. Det framkom senare i ett nummer av tidskriften Paletten att Anna Sjödahl förgäves hade tjatat på Moderna museet, som inte ville köpa hennes Vår i Hallonbergen. Idag ägs målningen av Borås Konstmuseum. Död beslutas köptes in på Anna Sjödahls retrospektiva utställning på Liljevalchs 1999 av Göteborgs Konstmuseums vänner och ägs nu av Göteborgs Konstmuseum.

Anna Sjödahl rör sig fritt i konsthistoriens landskap och samtalar med de konstnärer som verkat före henne. I målningen Konstnären som tonårsmorsa från 1979 utgår hon från ett kvinnoporträtt av Pablo Picasso, La femme à la collerette bleue 1941 (Kvinnan med blå krage), som finns på Moderna museet. Picassos kvinnoporträtt är som de brukar, varken ögon, näsa eller mun återfinns på sina rätta ställen i ansiktet. Anna Sjödahl återger Picassos kvinnoansikte och fortsätter sedan att bygga ut kvinnan till något som mest liknar en seriefigur. I målningens förgrund står tonårsmorsan och slår uppgivet ut med armarna. Den obäddade sängen och den överfulla byrån bildar bakgrund och tonåringarna är på väg ut genom dörren. På det klargula golvet ligger tre Martin Luther-figurer slängda som trasiga leksaker. Återigen skapar hon en konsthistorisk parafras, som präglas av en drastisk och vildsint humor.

Anna Sjödahl. Konstnären som tonårsmorsa. 1979. Tillhör Statens Konstråd. Foto. Linköpings universitet.

Vardagen är hela tiden närvarande i Anna Sjödahls konst. Skedar, gafflar och knivar – verktygen från matbordet finns ofta med i hennes målningar. Hon skriver om sin arbetsprocess: »Jag lägger skeden – soppskeden – på bordet. Placerar den mörkt och djupt glänsande, som teckning, ensam på pappret… Skeden är en bra normkritiskt uppdrag, som genomsyrar hela museets verksamhet. Hon menar att det är Sveriges mest jämställda konstmuseum. Konstsamlingen är på många sätt unik och de tillfälliga utställningarna lyfter ofta blicken långt bortom den svenska konstscenens horisont.

Anna Sjödahl. Utan titel. Målning 1989. Tillhör Skövde Konstmuseum

I Anna Sjödahls konst finns många funderingar, iakttagelser och ställningstagande att läsa in, lika aktuella idag som när de gjordes. Hon skildrar människor som datarobotar, utsatta landskap och ett omgivande kosmos. Hon deltar 1998 i den stora samlingsutställningen Hjärtat sitter till vänster på Göteborgs Konstmuseum och nog var det så att hennes hjärta slog för det samhälleliga, för gemenskapen och solidariteten människor emellan.

Entrén till Skövde Konstmuseum med två tuschteckningar på textil av Anna Sjödahl. Cirka 1970.

BERIT JONSVIK
Text och foto, där inte annat anges