– en visuell berättare öppen för nya intryck.
Titeln på konstnären Anna Perssons utställning på Norrtälje konsthall som visades i november i år var Rewriting a memory and different rooms. Här kunde man ana att denna utställning skapats utifrån ett nytt och annat förhållningssätt jämfört med hennes tidigare som varit mer konceptuella. För Zenit berättar hon om vägen dit.
Anna Persson är född 1968 i Hässleholm och växte upp i det lilla samhället Bjärred på den skånska västkusten. I hennes närmaste familj fanns inga självklara förebilder för hennes senare val av utbildning, utan de hade ”vanliga” jobb inom sjukvården och offentlig sektor. Den person som möjligen tidigt ledde Annas tankar in på den kulturella banan var istället hennes morfar som arbetade som poliskonstapel i norra Skåne. Utifrån vad hon berättar tyckte han inte om sitt arbete utan hade drömmar om ett annat liv. Utöver att vara polis skrev morfadern bland annat teaterrecensioner under pseudonym i den lokala tidningen. I hans bibliotek, dit Anna Persson som en av få släpptes in, fanns mycket som lockade henne. Där kunde hon sitta och teckna eller titta i böcker. Rummet som var en fristad för morfadern fick något magiskt över sig. Anna berättar bland annat om en stor illustrerad barnbok som morfaderns syster hade gjort, en bok med fantastiska illustrationer som gjorde starkt intryck på henne. Anna Persson berättar även om sin farfar i Stockholm. Han arbetade som spårvagnsförare men hade också ett stort konstintresse. När Anna var där på besök tog han med henne på konstutställningar och konstauktioner. Han var medlem i Sveriges Allmänna konstförening och hade många av deras publikationer som Anna gärna tittade i.
– Under denna tid lärde jag mig förstå vikten av att arbeta eller sysselsätta sig med något som man verkligen tycker om, berättar hon.
När Anna Persson senare skulle välja inriktning på gymnasiet blev det självklara valet estetisk inriktning. På skolan fanns en bildlärare som också var konstnär och hon kunde berätta för Anna om vad det innebar. Senare under sin utbildning hade hon ännu en bildkonstnär som lärare. Denne tog sina elever till Lunds konsthall där en utställning med konstnären Åke Pallarp visades. Anna berättar att hon blev förvånad över att vem som helst kunde få komma in i detta fantastiska rum och se på konsten där. Detta besök blev troligen ytterligare en pusselbit som föll på plats i Anna framtida planer.
Efter gymnasiet var Anna Persson ute och reste och gick kvällskurser men hade nog sin plan klar att så småningom söka till en konstskola. Men först hittade hon vägen till Gleerups Artist, en stor och välsorterad konstnärsmaterialaffär i Lund, där många konstnärer från området införskaffade sitt materiel. Där lyckades hon ”prata sig in” och fick börja arbeta två timmar om dagen.
– Bara att få komma i kontakt med de som arbetade på Gleerups var betydelsefullt och jag lärde mig en hel del om olika material. De hade bland annat ett otroligt sortiment av konstnärspapper.
Den första konstskolan Anna Persson sökte till var folkhögskolan Östra Grevie men där kom hon inte in. Då sökte hon istället till Basis, en förberedande 2-årig konstskola i Stockholm, där hon blev antagen. Hon gick där under åren 1988-90. Därefter blev det två år på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Efter detta sökte hon till konsthögskolorna i Stockholm, Umeå och Göteborg. Helst ville hon komma in i Stockholm eller Umeå, där många av hennes vänner gick, men där kom hon inte in. Däremot fick hon positivt besked från Konsthögskolan Valand och hon flyttade till Göteborg.
Hon tyckte om att gå på Valand även om det vid tiden var turbulent på skolan. Hon gillade debattklimatet och att där fanns en levande diskussion om samtidskonsten. Anna Persson studerade på Valand under åren 1992-97. Det var under denna tidsperiod som skolan lämnade sina lokaler på Hisingen och flyttade in till Vasagatan.
– Jag gick alla kurser som erbjöds på skolan för att kunna testa alla olika tekniker som var tillgängliga. Bland annat jobbade jag med grafik och skulptur. Under näst sista året på Valand disponerade Anna Persson en stor ateljé på Hisingen, som tidigare varit konstnären Gun Maria Petterssons.
Där fick hon utrymme att arbeta i större format. Sista året på skolan vistades hon mestadels i skolans lokaler på Vasagatan, där hon utöver de mer etablerade teknikerna också arbetade med film.
– Jag lärde mig mycket på Valand. Bland annat detta att våga göra min röst hörd och att verka för konsten som en viktig del i samhället. Efter Valandsåren flyttade hon in i en ateljé tillsammans med andra konstnärer i Snusfabriken vid Gullbergsstrand. Efter en tid fick de lämna denna ateljé men hittade nya fina lokaler i gamla Lyckholms bryggeri i Mölndal. Lokalerna påminde om en New York-ateljé, stort och luftigt, men tyvärr var det omöjligt att hålla dem tillräckligt varma under vintern.
– Det gick liksom inte att vara där. Jag, Pia König och Malin Bogholt satt med termokläder vid elementet och grät. Elräkningarna blev dessutom enorma så vi blev tvungna att flytta därifrån. De flyttade igen, denna gång till en ateljé vid Stigbergsliden; Ateljéföreningen Konst som fortfarande finns kvar. Där var Anna kvar tills hon och hennes man, konstnären Jörgen Svensson, köpte ett hus i Partille med tillräcklig plats för boende och egna ateljéer. Detta underlättade väsentligt deras möjlighet att arbeta med sin konst, framför allt när barnen var små. Anna Persson beskriver sig själv som väldigt effektiv när hon arbetar, framförallt när hon arbetar med annat än sin konst, allt för att kunna få mer tid till det egna arbetet.
Under några år arbetade hon på Blå Stället i Angered och på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) i Göteborg. På HDK undervisade hon på designlinjen där hon själv också kom att lära sig mycket. Också olika uppgifter, som eleverna fick utföra, gav henne nya insikter i frågor om offentlig konstgestaltning, något hon inte tidigare hade ägnat sig så mycket åt. Man kan tänka sig att det var viktiga kunskaper med tanke på att hon under åren gjort ett tiotal offentliga konstgestaltningar runt om i Sverige. År 2009 tillträdde Anna tjänsten som skolchef på Dômen konstskola i Göteborg där hon fortfarande arbetar. Tjänsten startade som en 60 %-tjänst men är nu på 80 %. Samtidigt är hon även fullt verksam som konstnär, vilket bekräftar hennes effektivitet.
Anna Persson beskriver sitt konstnärskap på följande sätt: ”…det bygger på ett visuellt berättande där det ofta ingår både bild, skulptur och film. Det handlar om behovet av kontroll och tillståndet mellan det logiska och det ologiska. Om det vi inte riktigt kan förstå och förklara, där en omedvetenhet möter en annan omedvetenhet. Jag ser mina verk som »stationer«, i den meningen att de är en uppsamlingsplats för intryck komna från olika världar. Tillsammans bildar de ett nytt sammanhang och får också nya innebörder. Man kan läsa in referenser från vardagliga händelser, vetenskap, alkemi men även från klassisk konst. Man kan också se en ambition att bringa någon slags ordning i detta samlande, som om jag själv inte riktigt vet vad jag ska göra med det. Eller som när man städar garaget och hittar något som man inte vet vad det är men känner intuitivt att det är något man vill spara och lägger det på ett speciellt ställe”. (Källa: www.annapersson.info)
2014 ställde Anna Persson ut på Göteborgs konstförening, en utställning med titeln Om beige har jag tänkt. Där visade hon fyra likartade skulpturala objekt. Var och en av dom bestod av en cirka 90 cm hög madrass med olika randningar i tyget, sammanhållen på mitten av en hårt åtdragen livrem, och nedtill ur madrassenstack två gröna stövlar fram. Tre av dessa köptes in av Statens Konstråd och placerades i en av Arbetsförmedlingens lokaler i Göteborg. Anna berättar att när verken skulle placeras i lokalen kom en av de anställda fram till henne, framskickad av sina kollegor och sa något liknande som; ”Detta tycker vi inte om – är detverkligen konst?” I samma ögonblick kommer två besökare fram och säger; ”Det här är den värsta platsen jag varit på men tack vare dina skulpturer får jag inte ångest. Tack!” Varpå den anställde direkt vände och gick tillbaka till sina kollegor.
Anna Persson berättar om utställningen i Norrtälje. Det var en utställning med teckningar och film som på något vis blir ett slags avslut eller en konklusion av hennes tankar och konstnärliga arbete från senare år. Här har hon också valt att visa sina blyertsteckningar, vilket hon inte tidigare gjort i någon större utsträckning då hon möjligen sett tecknandet mer privat och/eller som en förberedande skissprocess. I filmerna har hon använt sin familj och sina vänner som aktörer.
Verken i utställningen behandlar i hög grad hennes egen livsberättelse med nedslag i personliga minnesfragment. Filmerna i utställningen har hon skapat med hjälp av konstnären Attila Urbán.
Nu till händelsen som påverkat och lett fram till den förändring av hennes konstnärliga arbete, som nämndes i textens inledning: För några år sedan genomgick Anna Persson en operation med därpå följande sjukhusvistelse, en vistelse som blev längre än tänkt på grund av komplikationer efter operationen. Under denna tid, berättar hon, fanns det inte så mycket att göra och hon orkade heller inte med så mycket, därför ägnade hon tiden åt att se på film och teckna. På grund av smärta fick hon medicin som fick henne att hamna i ett slags halvt drömlikt tillstånd, ett tillstånd som också påverkade hennes sätt att teckna.Hon hade tidigare velat hitta en väg in i ett slags medvetandebefriat och mer intuitivt sätt att skapa bilder och detta visade sig vara ett viktigt steg på denna väg. Ur detta tillstånd uppstod bilder som på något vis överraskade och förvånade henne. För att återknyta till hennes morfar berättar Anna om en teckning på utställningen som beskriver böckerna i hans bibliotek. Bland annat ett antal böcker i förstautgåva av Artur Lundkvist, böcker som morfadern sagt inte skulle säljas, men som efter hans död försvann då ingen hade plats för dom.
På frågan om hur hennes närmaste framtid ser ut berättar hon att hon kommer att arbeta kvar som skolchef och även fortsätta med sitt konstnärliga arbete. Med den energi och effektivitet som Anna Persson besitter lär det nog ligga fler utställningar och offentliga gestaltningsuppdrag framför henne.
• © Zenitkultur. Jan Peter Dahlqvist, 2023