Landskap och människor förenas som motiv för Ulla Lindberg.
– Jag tycker att jag jobbar med landskap hela tiden. Ofta befinner sig mina människor i landskap, säger hon.
– Men det är klart, människor är det jag är intresserad av. Speciellt i denna utställning där det handlar mycket om fötter som hon är fascinerad av och ser nästan som porträtt av människor.
– Redan som liten tyckte jag om att titta på mina mostrars fötter, de var uttrycksfulla. De är så personliga. Det är så viktigt att vi har våra fötter. För några år sedan fick Ulla sjukdomen hälsporre.
– Varje steg var som tortyr. Efter det har jag förstått hur viktigt fötterna är. Jag vill gestalta dem som kraftfulla och viktiga. Hon älskar att måla och känner att gestaltningen av människor egentligen är en förevändning.
– Jag letar efter något slags stämning eller uttryck som jag inte kan beskriva i ord. Hennes målning av två nakna kvinnor bygger på ett utsnitt ur en jättemålning hon gjorde för 20 år sedan, en triptyk eller ett slags altartavla med tio kvinnor kallad Oss.
– Jag har valt ut två av dem och arbetat i det riktigt stora formatet. Men rummet är för litet så det får bli en mindre version. Det är kvinnor men kunde lika gärna vara män. Det hon vill måla är människor.
– Det har blivit så eftersom jag är kvinna själv. Hon har jobbat så länge på det här viset i måleriet. Rötterna finns i hennes tid på Valand då Peter Dahls omhuldade modellmåleri. Ulla undervisar själv i det på Göteborgs konstskola och HDK.
– På skolan är det inte så mycket modell längre som när jag började. Delvis använder jag modell men tar ofta ur huvudet. I sitt landskapsmåleri söker hon ljuset.
– Något slags stämning, väder, årstider. Men målningarna gör hon inte utomhus utan i sin ateljé på landet, i Dalsland, mellan Brålanda och Vänern.
– Jag åker ut och kollar saker och ting och målar i ateljén. Motiven bygger på det jag ser men det finns inga sådana berg i Dalsland. De behövdes på något sätt, säger hon om sina landskapsmålningar. Hon arbetar mest i sin ateljé på Konstepidemin.
– Jag börjar med att lägga dukar på golvet och arbetar upp något slags kaos, häller på färg. Ur det hittar jag något som jag förstärker utifrån en bild i huvudet. Så gör jag egentligen med alla mina målningar, börjar med kaoset.
– Det tar lång tid. Jag går ofta på dem igen och brôtar ner dem. En man som besökte en av mina utställningar undrade: Hur ser det ut hemma hos dig, säger Ulla med ett skratt och tillägger:
– I ateljén är jag lite våldsam… En halvabstrakt målning, Åvatten, har hon gjort efter att ha stått på en bro och tittar rakt ner i ån. – Vatten är fascinerande, avslutar hon.
JAN BERGMAN
 |