GALLERIROND – hösten 2005 – Svenrobert Lundquist – Galleri Majnabbe
Man måste väl ändå visa att man inte är död, säger Svenrobert Lundquist som är tillbaka med en utställning och hämtar näring ur naturen. Det känns som att kliva in i en skog.
– Det är
inte så mycket skog, mest individuella träd, buskar och
grenar, säger han om sina stora träsnitt. Det
största 2,5 x 2 meter på två
skivor.
– Jag blev påverkad av Jim
Dine-utställningen på Ålgården utanför
Borås för några år sedan att
gå upp i storlek. Om han gör det tänkte jag att
jag ska göra det, om jag orkar.
När han var ung
på 1960- och 70-talen skildrande han växandet och familjen
men det blev banalt att vara så privat.
– Jag
måste anpassa mig till verkligheten och tänkte
vända blicken. Runt om finns växande träd. Jag har
följt upp en del träd efter mitt eget liv,
avslöjar Svenrobert och tänker speciellt på ett
dubbelträd i ett stenbrott på södra
Gotland.
– Det har blivit en stor enbuske men kan vara
två ihop. Precis som oss människor åldras den.
Det är bara torra kvistar kvar. Det här trädet,
det är egentligen jag. Jag har tappat håret, blivit
orkeslös och tappat kraft.
– Livsprocessen som
kan vara människor. Det är inte särskilt
långsökt.
En bild är uppbyggd som ett
kors med flera delbilder.
– Den är egentligen
sakral. Det är klart jag känner
dödsångest. Det är döende
trädkronor men jag försöker dölja dem i vackra
färger så folk inte ska ta illa vid sig. Nu är
jag alldeles mig själv.
Hans livskarriär liknar
Philip von Schantzs och Otte Skölds.
– Vi har
alla tre varit museichefer med en liknande pedagogisk linje följd av
en museal karriär. I och med det är det också
svårt att bli accepterad för yrkesrollen. Philip lade av
och började måla lingon. Då glömde alla
att han var kulturell byråkrat.
– Man
åker i sargen i sin yrkesroll. Sen är det svårt
att bli med på banan igen. För att komma igen måste
man ta i lite. Jag har varit utfryst sen länge. Man måste
betala ett ohyggligt pris för att gå in i den
rollen.
Svenrobert Lundquist var rektor på Valand i 4,5
år och chef för utlandsverksamheten i Nunsku i 10 (numera
nerlagt). 1995 var han konstnärlig ledare för Konstmuseet i
ett år i skarven mellan Folke Edwards, som lämnade ett
hål på flera miljoner kronor, och Björn
Fredlunds retur.
– Jag blev syndabock. Men det var tack
vare mig Konsthallen fick en budget och personal. I fyra år ledde
han Konsthallen utan pengar och fick lite till sponsorer för att få
dit konstnärer främst från utlandet.
JAN
BERGMAN. © Zenit Kultur, 2005