GALLERIROND – hösten 2005 |
| Svenrobert Lundquist |
 Man måste
väl ändå visa att man inte är
död, säger Svenrobert Lundquist som är tillbaka
med en utställning och hämtar näring ur naturen.
Det känns som att kliva in i en skog.
 – Jag blev påverkad av Jim Dine-utställningen på Ålgården utanför Borås för några år sedan att gå upp i storlek. Om han gör det tänkte jag att jag ska göra det, om jag orkar. När han var ung på 1960- och 70-talen skildrande han växandet och familjen men det blev banalt att vara så privat. – Jag måste anpassa mig till verkligheten och tänkte vända blicken. Runt om finns växande träd. Jag har följt upp en del träd efter mitt eget liv, avslöjar Svenrobert och tänker speciellt på ett dubbelträd i ett stenbrott på södra Gotland. – Det har blivit en stor enbuske men kan vara två ihop. Precis som oss människor åldras den. Det är bara torra kvistar kvar. Det här trädet, det är egentligen jag. Jag har tappat håret, blivit orkeslös och tappat kraft. – Livsprocessen som kan vara människor. Det är inte särskilt långsökt. En bild är uppbyggd som ett kors med flera delbilder. – Den är egentligen sakral. Det är klart jag känner dödsångest. Det är döende trädkronor men jag försöker dölja dem i vackra färger så folk inte ska ta illa vid sig. Nu är jag alldeles mig själv. Hans livskarriär liknar Philip von Schantzs och Otte Skölds. – Vi har alla tre varit museichefer med en liknande pedagogisk linje följd av en museal karriär. I och med det är det också svårt att bli accepterad för yrkesrollen. Philip lade av och började måla lingon. Då glömde alla att han var kulturell byråkrat. – Man åker i sargen i sin yrkesroll. Sen är det svårt att bli med på banan igen. För att komma igen måste man ta i lite. Jag har varit utfryst sen länge. Man måste betala ett ohyggligt pris för att gå in i den rollen. Svenrobert Lundquist var rektor på Valand i 4,5 år och chef för utlandsverksamheten i Nunsku i 10 (numera nerlagt). 1995 var han konstnärlig ledare för Konstmuseet i ett år i skarven mellan Folke Edwards, som lämnade ett hål på flera miljoner kronor, och Björn Fredlunds retur. – Jag blev syndabock. Men det var tack vare mig Konsthallen fick en budget och personal. I fyra år ledde han Konsthallen utan pengar och fick lite till sponsorer för att få dit konstnärer främst från utlandet. JAN BERGMAN |