Svenrobert Lundquist

GALLERIROND – hösten 2005

Svenrobert Lundquist
Man måste
 väl ändå visa att man inte är
 död, säger Svenrobert Lundquist som är tillbaka
med en utställning och hämtar näring ur naturen.
Det känns som att kliva in i en skog.

– Det är
inte så mycket skog, mest individuella träd, buskar och
 grenar, säger han om sina stora träsnitt. Det
 största 2,5 gånger 2 meter på två
skivor.
– Jag blev påverkad av Jim
Dine-utställningen på Ålgården utanför
 Borås för några år sedan att
 gå upp i storlek. Om han gör det tänkte jag att 
jag ska göra det, om jag orkar.
 När han var ung 
på 1960- och 70-talen skildrande han växandet och familjen 
men det blev banalt att vara så privat.
– Jag
 måste anpassa mig till verkligheten och tänkte
 vända blicken. Runt om finns växande träd. Jag har
följt upp en del träd efter mitt eget liv,
 avslöjar Svenrobert och tänker speciellt på ett
dubbelträd i ett stenbrott på södra
 Gotland.
– Det har blivit en stor enbuske men kan vara 
två ihop. Precis som oss människor åldras den.
Det är bara torra kvistar kvar. Det här trädet,
 det är egentligen jag. Jag har tappat håret, blivit
 orkeslös och tappat kraft.
– Livsprocessen som
 kan vara människor. Det är inte särskilt
 långsökt.
En bild är uppbyggd som ett
 kors med flera delbilder.
– Den är egentligen
 sakral. Det är klart jag känner
 dödsångest. Det är döende
trädkronor men jag försöker dölja dem i vackra
 färger så folk inte ska ta illa vid sig. Nu är
 jag alldeles mig själv.
 Hans livskarriär liknar
 Philip von Schantzs och Otte Skölds.
– Vi har 
alla tre varit museichefer med en liknande pedagogisk linje följd av 
en museal karriär. I och med det är det också
 svårt att bli accepterad för yrkesrollen. Philip lade av
 och började måla lingon. Då glömde alla
 att han var kulturell byråkrat.
– Man
 åker i sargen i sin yrkesroll. Sen är det svårt
 att bli med på banan igen. För att komma igen måste
man ta i lite. Jag har varit utfryst sen länge. Man måste
 betala ett ohyggligt pris för att gå in i den
rollen.
 Svenrobert Lundquist var rektor på Valand i 4,5
 år och chef för utlandsverksamheten i Nunsku i 10 (numera
 nerlagt). 1995 var han konstnärlig ledare för Konstmuseet i 
ett år i skarven mellan Folke Edwards, som lämnade ett
 hål på flera miljoner kronor, och Björn
 Fredlunds retur.
– Jag blev syndabock. Men det var tack
 vare mig Konsthallen fick en budget och personal. I fyra år ledde
 han Konsthallen utan pengar och fick lite till sponsorer för att få 
dit konstnärer främst från utlandet.

JAN
 BERGMAN