Det här med stilar är ingenting som imponerar på Milla Milova. Hon målar det som passar henne. – Jag tänker inte på stil, vet inte vad det är för stil jag målar. Expressionism, surrealism, neoromantism, jag tror inte man talar om det i konsten idag, påstår hon. Har Milla bestämt sig blir det något helt annat än senast. – Det är ett sätt att jobba.
Ett genomgående drag i hennes bilder är att det finns många symboler. Ofta utgår hon från människokroppen och skapar något figurativt, hon målar nästan inte alls abstrakt. – Man kan fantisera och lägga ihop. En abstrakt målning är när det inte finns några figurativa element. Jag ser mig inte som en abstrakt målare, understryker hon. – Jag blandar ihop det här. Det är lite vågat idag att göra som man vill. I en svit målningar i olja finns ett rutmönster med. Det liknar ett schackspel och kan ha beröring med teaterns värld, där clowner har mönstret i sina kläder liksom Shakespeares figurer. – Det är en symbol för spel, spel i livet, man vet inte hur det kommer att sluta. Livet är ett spel, den som är duktig vinner. Och den som är starkast. Vad man vinner är något helt annat, säger Milla Milova. – Det kan handla om ett spel mellan två människor. Spel är kärleken, kan vara på en arbetsplats.
Utställningen på KC Väst kallar hon ”Sagan om rättvisan”.
Hon arbetar i skikt, målar och väntar på att det ska torka, målar över och lämnar vissa ställe transparenta. – Det är inget snabbt impressionistiskt måleri, det pågår en lägre tid. Jag vet inte hur det kommer att se ut på slutet men har en grundidé från början, säger Milla. – Jag stannar i ett skede och ser vad jag letar efter, jag vet vad jag vill och arbetar målmedvetet. Är jag inte nöjd jobbar jag vidare. Bland symbolerna finns ett slags korstecken och små siffror. – Två femmor, 55-årsåldern, jag är där, i den åldern vet man vad man vill. Jag är tryggare i mig själv. Förut kunde jag ta väldigt åt mig om folk inte tyckte om mina målningar. Det gjorde nästan ont. Milla kom som politisk flykting 1979 till Sverige från Bulgarien där hon gått konsthögskolan i Ternovo. Hennes bakgrund har sin betydelse för hennes bilder. – Absolut. Men jag ser mig mer som en svensk än som en bulgarisk konstnär. Min uppfattning om den vuxna världen är bildad här men min skolning var i Bulgarien, den stränga akademiska utbildningen. – Det som gällde var att man ska kunna teckna ordentligt. Realismen var det enda sättet att måla, det påverkade mig säkert. Många kända bulgariska konstnärer jobbade med symboler. – Fick man inte säga vad man ville måste man jobba på en annan väg. Det gör många ännu i dag även om det är fritt fram. I Bulgarien har kulturen en hög status. – Vi ser oss som grundade av den europeiska kulturen, som efterträdare till de gamla etruskerna, romarna och grekerna. Vi lever med medvetandet om att de bor på ett ställe där kulturen vuxit fram. Där finns många ruiner efter romare och greker. Den svenska påverkan finns i det fria sättet att se på allt. – Det finns inte bara ett sätt. Här har jag fått en bredare uppfattning om konsten. Hon kunde inte måla de första åren i Göteborg men satt i en lägenhet och försökte så gott hon kunde. Hon till och med städade på konstnärernas kollektivverkstad för att få vara i närheten av konst. Sedan tio år har hon en ljus stor ateljé i Träverkstan på Lundby strand. – Det är högt i tak och varmt och gott och kolleger runt omkring. Vi bjuder ibland in konstföreningar tillsammans. – På våren är det bäst att måla, det är ett fint ljus. Man ska ha en riktig ateljé för att känna att här kan man göra vad man vill. Jag skulle aldrig kunna måla om det var någon här inne, måste vara ensam. Då hon arbetar mycket med figurationer är det viktigt att hålla tecknandet i gång. Hon tecknar minst en gång i veckan. När hon jobbar på sin 50-procents tjänst som bildlärare på en skola i Eriksbo passar hon på att teckna av eleverna, speciellt niorna. – De börjar fatta att livet är på allvar. Någon landskapsmålare är hon inte men har gjort en serie akvareller med vatten och sand. – Jag gör påhittade landskap ibland. Det var fyra år sedan hon ställde ut i Göteborg före den på KC våren 2005. – Jag är väldigt spänd och känner kraven på mig att komma med något nytt. Jag anpassar mig inte utan gör det jag känner för. Annars är det ingen mening, avslutar hon.
