Marjut Börjesson

DE SMÅ FÖRÄNDRINGARNA    

Marjut Börjesson grafik, Satu Kiuru, grafik och fotografi, Johannes Nielsen, skulpturer 

Galleri Rita, 28/4-10/5, 2007

Marjut Börjesson och Satu Kiuru intresserar sig för tiden    

Marjut Börjesson har jobbat med hantverket för att få  sina grafiska bilder att likna fotografier i form av suddig polaroid.
– Det ska ge en dokumentär känsla och  kännas verkligt fast det inte är det, säger  hon.    Motivet är ofta ett havslandskap.  Hon bor på Vässingsö, Onsala med det stora havet  utanför och har nästan alltid med horisonten i sina  bilder.
– Det är landet, inte som på  Dragetsidan. Vässingsö är en gammal by  från 1600-talet. Lasse i Gatans far bodde här, Anders Börjesson Gate. Dock ingen släkting till mig,  säger hon med ett skratt.
– Jag ser havet varje dag. Det är skönt och ganska kontemplativt. Havet  både ger och tar.  En svit bilder kallar hon Till tröst.
– Det är egentligen till  tröst för en drunknad. Det drunknar så  många människor utanför Nidingen. Det är  inte så länge sen det hände senast.  Hon ser många paralleller.
– Havet  symboliserar allt i livet, kriser man går igenom. Det finns saker  man kan likna det vid. Jag är fascinerad över  förändringarna varje dag.  Hon har arbetat med  monotypier som det bara finns ett avtryck av.
– Jag har  jobbat på färgbädden, lagt upp bilden  på marmorplattan. Jobbat dit färg med spackeln som jag  brukar blanda med. När jag har fått bild har jag lyft upp  bilden på valsen och rullar av den på kartongen.
– Det blir ett avtryck men nästan inte. En  on-off-offset.  Hon har sin ateljé i ett gammalt manhus bredvid boningshuset, under vilket hon har tryckeriet med pressar.  2 juni inviger  hon Vässingsö konstgrafiska verkstad, ett kulturcentrum i  lokalerna och ska hyra ut till kolleger.

Satu Kiuru har fotograferat en vit gravid häst i en svit som hon kallar I väntan, fem fotogravyrer hängda vertikalt.
– Den representerar väntande och handlar om hur tiden löper och man blir nervös. Jag är intresserad av hur tiden går och känslan av tid, säger Satu Kiuru.
– Vi har olika uppfattning om tid. När vi är lyckliga är den så kort, när vi är olyckliga är den lång. Hon har använt en systemkamera med film.
– Det är intressant med gammal utrustning, hur de ändrar bilderna. Jag tror att objektivet kan fånga något som ögonen ser samtidigt men som man inte förstår vad det föreställer. Det man inte ser från början, det ser man på kortet. Hästar betyder mycket för henne, inte bara en symbol för sexualitet och kraft.
– De är mitt alter ego. Vi människor är flockdjur som hästarna. En ensam häst är lika ensam som en ensam människa. Marjut Börjesson och Satu Kiuru träffades på en årlig workshop i Imatra och hittade gemensamma utgångspunkter.
– Vi är filosofiskt intresserade av hur märklig tiden är, hur vi ser små förändringar och hur tiden rör sig. Vi märker det tydligt när vi gör bilder, säger Marjut Börjesson. Hon är född i Finland men kom som bebis till Sverige där hon växte upp. Men har besökt Finland varje sommar och gick ett år på konstakademiens skola i Helsingfors. Satu Kiuru kommer från Tavastehus och Helsingfors.

Johannes Nielsen, född 1979 i Falkenberg, visar samtidigt skulpturer av smidiga hästar.

Han gick Lunds konstskola och målade men blev fascinerad av skulptering under två år hos Patrick O´Reilly på Irland. Han är inspirerad av konstnärer som Degas, Rodin, Schiele, Minne och Marini.
”Den främsta inspiration hämtar jag från min inre styrka, jag frågar mig själv ständigt hur kan jag förklara skönheten av naturens former och uttrycka dem på mitt personliga sätt. Människokroppen och häster ger mig möjligheten att förmedla min känsla med det allra tydligaste resultatet”, skriver han i sin presentation. Johannes Nielsen växte upp med föräldrar som var konsthantverkare och gick konstruktionsprogrammet vid Falkenbergs gymnasium. Efter att ha levt i Göteborg sedan 2005 drog han nyligen vidare till Peking i Kina där han nu lever och arbetar med sin konst. 

JAN BERGMAN

 

070430, © ZENIT kulturtidningen i väst