Maria Manuela

GALLERIROND våren 2005

Galleri Kim Anstensen, 26/2–16/3, 2005

Maria Manuela

Popkonsten blommar upp i Maria Manuelas färgskarpa målningar som suger näring både från 1960-talets glada bildspråk och de uråldriga japanska träsnitten.


– Jag halkade på ett tidigt
stadium in på popart, säger Maria som kallar sina bilder
popiconer.
Hon stavar det med c för att det inte ska
förknippas med det ryska ikonmåleriet.
– Det är en avbildning av en människa och
pophistorien.
Hon målar enbart kvinnor. Det är
kvinnor med orientaliska drag, ibland med stiliserade
håruppsättningar och kimonos, ibland moderna,
livebejakande unga som dansar loss. Med djupt röda
läppar.
Det hela har egentligen en japansk botten.
– Jag har rest i Asien och alltid varit fascinerad av
kvinnorna jag såg. Jag plåtade en del och
målade i ett och ett halvt år innan jag bestämde
mig, det blev kristallklart. Jag skulle måla japanska kvinnor,
säger Maria Manuela.
– Det japanska
bildspråket passar mig. Jag har alltid varit intresserad av
harmonin och skönheten där, även i gamla
träsnitt.
Det blev ett sökande efter
perfektion. Raffinemangen, utsmyckningarna vid ceremonier och sensibiliteten
blev hennes ledstjärnor.
– Jag
försöker göra målningen
fullständig och till och med måla kanterna.
Manuela jobbade i två år och inspirerats av modetidningar
innan hon kom till Japan och fick bekräftat att hon var inne
på rätt väg. Hon ställde det
traditionella träsnittet i kontrast med de frigjorda kvinnor hon
såg på gatan.
– Klyftan är
enormt mycket större i Japan mellan flickor och kvinnor. De
äldre går fortfarande i kimonos.
Hon
målar i vinylfärg, så kallad flashfärg
som är starkt pigmenterad.
– Den har en enorm
lyster. Jag får fram det jag saknade i akrylmåleriet, den
screenade ytan som en lackyta. Folk tror jag använder blanka
färger men de är matta.
Hon målar
på linneduk i minst fem lager.
Det är
många porträtt, till exempel av kvinnor som sitter
stillsamt i månskenet. En tjej äter sushi.
– Jag jobbar mycket med haikudikter och årstider i mina
målningar, säger Maria Manuela, vars far Jan Vintilescu
introducerade i Sverige genom att översätta från
japanska till svenska.
– En vild rumänsk
violinist …Haikun för mig betyder fina stunder
när pappa läste sina översättningar.
För mig blev det som att gå och titta på film,
det var fantastiska scener som gick rakt in i mig.

Sen har det legat och grott i mig.
Hon började
lära sig kaligrafi men hennes första haikumålning
med alla fyra årstiderna blev en
förlösning.
Ofta finns pappas dikter med i
målningarna. I boken Flower Year, utgiven under hennes
första besök i Japan 2001, förenas hennes
målningar med haikudikter.
Maria Manuela har studerat
teckning, måleri och grafik på skolor i Frankrike,
England och Sverige.
JAN BERGMAN