Ett speciellt kapitel i den svenska konstvärlden
Fyra flickor sittande i ring på golvet möter oss på Bohusläns museum. En gör grimaser med munnen, den andra petar sig i näsan, den tredje i ögonen och den fjärde räcker ut tungan. De är Lena Cronqvists bronsflickor och de finns med i museets stora sommarutställning, Lena Cronqvist – i natur och helfigur, 28 april – 2 september 2018.
De grimaserande bronsflickorna mitt på golvet är bara en sida av Lena Cronqvist. Bohusläns museum gör i år en stor sommarutställning, Lena Cronqvist– i natur och helfigur, där besökaren får följa några av hennes teman. Man visar Lena Cronqvists måleri tillsammans med skulptur och grafik. Hon målar i sviter, där hon vrider och vänder på en upplevelse, en tanke eller en känsla. När det händer något i hennes liv finns det med där, i konsten.
Bakom de egensinniga flickorna hänger en serie stora målningar – en sorgesvit som hon målade 2001, när hennes make, författaren Göran Tunström nyligen gått bort. Med titlar som Pietà, Framkallning, Vita ark och Tomma ark visualiserar de en sorg och ger en bild av hur tomt det kan bli efter en närståendes död. I målningen Pietà håller hon sin make, som ett litet barn i famnen, och är på väg att placera honom i en liten vit docksäng omgiven av små vita stolar. Minnet av någon förvandlas till ett litet barn att vårda.
I samma rum hänger också målningen Ängel. Lena Cronqvist är iklädd en blå dress, som liknar en sjukhuspyjamas och kroppen är tunn och fötterna med vita sockor är små. Bakom henne står en yngre kvinna med änglavingar och omfamnar henne. Den är målad tio år senare. Lena Cronqvist berättar om den målningen:
– Änglamålningen kom till då jag mådde jättedåligt. Då målade jag en skyddsängel för att jag behövde en sådan.
Grafik är en teknik som följt Lena Cronqvist genom åren. Hon har provat det mesta som finns inom de traditionella grafiska teknikerna. Här visas torrnål, flatbitning, sockerakvatint. I grafiken återanvänds målningarnas tematik, men i nya versioner anpassade till just den tekniken.
Lena Cronqvist är ett alldeles speciellt kapitel i den svenska konstvärlden. Sedan 60-talet har hon funnits med i framkanten. Hon har i sina målningar skildrat personliga händelser i sitt liv. Många av hennes målningar har blivit ikoniska. Med målningar, som exempelvis sviten Förortsmadonnor eller Trolovningen från 60- och 70-talen har hon förmått ge det privata en allmängiltig gestaltning, där andra människor kan känna igen sig. Hennes osentimentala skildringar av familjehändelser har fortsatt genom åren med målningar från faderns och moderns dödsbädd. I en lång serie målningar har hon följt sin fars sista tid på sjukhuset.
I samband med en stor retrospektiv utställning 1994 skriver Ingela Lind »Hennes konst är besläktad med rituell teater. Hon går ut och in på scenen, regisserar, scenograferar och spelar själv ofta både clown och tragiska roller.«, och hon citerar även några ord från Lena Cronqvist: »Målandet är mitt område, mitt rum. Om jag inte är lyckad socialt sett har jag ändå ett rum jag kan gå hem till, som jag behärskar och där jag kan göra vad jag vill.«
Lena Cronqvist berättar på pressvisningen till utställningen om sina arbetsmetoder:
– Jag återanvänder mycket. Jag kan inte alltid hitta på något nytt. Nu har jag besvär med synen. Det är lättare då att jobba med händerna. Jag jobbar i perioder med olika material och återanvänder. Bronsflickorna som är med här på utställningen är mina egna exemplar, som annars står på Koster. De har just varit på en utställning på Munchmuseet och nu har de kommit hit. När barnbarnet kom och fick se skulpturerna för första gången härmade hon och gjorde omedelbart samma grimaser. Det senaste jag har jobbat med är en beställning till Linköping. Det är två flickor i brons, där en skall stå i en park och en skall stå i ett bostadsområde.
Den som har följt Lena Cronqvist under åren upphör aldrig att förvånas över hennes ständiga produktivitet och, trots återanvändningen, hennes förmåga att hitta nya sätt och material för att gestalta sin konst. Hennes problem med synen har inte stoppat henne utan istället fört henne in på nya spår. I en glasmonter på utställningen visas hennes senaste verk, en serie rakubrända keramikskulpturer. Lena Cronqvist förklarar:
– Jag gick en kurs i rakuteknik förra året. Det var en högskolekurs på Eskilstuna Folkhögskola. Det var roligt och spännande, även om det var lite långt och jobbigt att åka dit. Man bränner leran till 1000 grader. Och sedan leker man med glasyren. Den spricker och krackelerar. Man kan inte styra hur det blir.
Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, har curerat utställningen speciellt med tanke på Lena Cronqvists nära koppling till Bohuslän. På pressvisningen är det han som pratar och Lena Cronqvist kan komma in med någon liten kommentar ibland, mest någon faktauppgift. Mårten Castenfors berättar att Lena Cronqvist har funnits med i hans liv länge, ända sedan ungdomen. Hans mamma arbetade på Galerie Pierre i Stockholm där Lena Cronqvist hade sin första separatutställning 1965. Han berättar också om urvalet till just den här utställningen.
– Det här är ingen retrospektiv utställning, inget återblickande. Det är en utställning, som tar spjärn från 80-talet. Den visar Lena Cronqvist i natur och i helfigur. Utställningen är tänkt att vara stram och konsekvent. Lena har en dubbel publik. En del tycker att det hon gör är lite läskigt och andra älskar henne. När det händer saker i hennes liv syns det i måleriet. Det Lena gör – hon utgår från det självbiografiska. Men de hon målar är figuranter. De liknar Lena, men är inte Lena. Vi vill också visa Lena ute i naturen, som kontrast till de allvarliga målningarna. Lena vågar visa hur det är att vara människa. Hon vågar visa det komplexa förhållandet till sina föräldrar, till sin mamma och pappa där de målas instängda i glasburkar.
Mårten Castenfors svarar på min fråga, om alla dessa målningar och skulpturer är inlånade från olika håll, att Lena Cronqvist är en hamster och att allt som visas här är i hennes egen ägo. Han menar att hon sparar det bästa ur varje serie. Han berättar också att de tillsammans var några dagar i hennes stora förråd och valde ut verk.
I anslutning till utställningen visas också en kort videointervju med Lena Cronqvist, där hon bland annat svarar på en fråga om varför hon blev konstnär.
- Det fanns inget annat jag kunde göra, enligt vad jag tycker, eftersom jag kom in på konstskolor tidigt.
I intervjun kommenterar hon också Koster, där hon vistas varje sommar sedan 1966.
- Koster är hemma för mig. Där finns havet, natur och bra jord att odla i.
För att visa Lena Cronqvists anknytning till Bohuslän finns i utställningen en serie av åtta målningar från landskapet kring Koster. De är målade på 70-talet och inte tidigare visade. Det är små och lite anspråkslösa pärlor till målningar, som visar en annan sida av Lena Cronqvist. De har också ett påtagligt släktskap med Inge Schiölers målningar.
Lena Cronqvist berättar att hon träffat Inge Schiöler på Koster och att hon bjöd hem honom en gång. Han kom och hans syster var också med vid besöket.
– Jag bjöd hem Inge Schiöler. När vi satt och pratade påstod han att han var släkt med Picasso och Matisse. Systern sa: »Men vad säger du? Det är du ju inte.« Men det kan man väl säga. På ett sätt var han släkt med alla målare. Jag var också med honom ute i båten någon gång och målade. Vi kommenterade aldrig varandras målningar. Han var mest rädd för att jag skulle trilla ifrån båten. Kostermålningarna gjorde jag på 70-talet. Det är viktigt att visa att man kan göra så också. Skulle jag ge mig ut i landskapet idag och måla skulle det nog bli mer abstrakt. Idag målar jag bara i ateljén.
När resten av utställningen är just stram och konsekvent så blir dessa landskapsmålningar en slags avvikelse. Kanske just därför ger de en extra dimension av Lena Cronqvists konstnärskap, av själva grunden hon står på. Det traditionellt avbildande måleriet, som bygger på att se och sedan gestalta, finns där så tydligt som en förutsättning för hennes mer idébaserade målningar.
Lena Cronqvist själv är omvittnat fåordig, när det gäller sitt eget konstnärskap.
Tidningen Konstvärlden valde henne 2014 till årets konstnär och i en intervju i tidningen säger hon: »Jag tycker man tillrättalägger det en betraktare ser och upplever om man börjar berätta hur man tänkt. Och jag tycker att måleri är måleri och inte ord. Så det blir någon slags krock där.« Så vill hon lämna allt det hon gör till oss att se och uppleva. Kanske utgå från hennes målningar i egna funderingar om det mänskliga varat och alla dess svårigheter. Och igenkännande upptäcka att ingen är helt ensam om att ha motstridiga känslor. Hennes konst blir till en angelägenhet för oss alla. Hon förmedlar tron på konsten och övertygelsen om att den visuella kraften kan överbrygga avstånden mellan individer.
Det som slår mig när jag vandrar runt bland Lena Cronqvists verk är att de präglas av ett seendets glädje. Oavsett material, motiv och innehåll förmedlar de en lust till livet, till att se och iaktta och en stark lust till gestaltandet av det sedda. Kanske är det just det som möjliggör Lena Cronqvists oupphörliga produktivitet.
Lena Cronqvist skall fylla åttio år i år. Det kan man inte märka.
BERIT JONSVIK
Fakta
Förutom utställningen på Bohusläns museum hade Lena Cronqvist i april och maj en utställning på Galleri Bohman-Knäpper i Stockholm
med cirka åttio grafiska blad, torrnålar, tillsammans med ett flertal skulpturer. Dessutom en stor utställning på Munchmuseet i Oslo, Hove ved hove, tillsammans med den norske konstnären Per Inge Bjørlo som nyligen avslutats.