Hoppa till innehåll

Lars Lerin

GALLERIROND hösten

2004 Zenit, kulturtidningen i väst

Det är med vidgade vyer Lars Lerin möter publiken. Han bor i Stockholm sedan ett år, där han är projektelev på konsthögskolan och arbetar med koppar och grafiska tekniker. Han lär sig nya metoder vid den så kallad plottermaskinen, där han via en dator kan arbeta med en diamantnål på plåt. 

Lars Lerin framför sina grafiska blad

– Det är kul att ha en arbetsplats att gå till med arbetskamrater. Annars är det så mycket ensamarbete. I den här perioden av mitt liv behöver jag folk. Jag kan inte motivera mig att gå upp på morgonen och måla akvarell, säger han. 

– Jag har startat ett nytt liv utan alkohol och tabletter. Behöver fasta rutiner så det inte flyter som det gjorde förr.     

Hur illa var det, då? 

– Det var väldigt illa, jag kände mig andligt död på slutet. Det var som att välja mellan liv och död. Jag måsta ha hjälp. För ett år sen inledde Lars en behandling enligt den s k 12-stegsprincipen som finns i Minnesotamodellen. 

– Den har hjälpt mig att få livet tillbaka. Det var helt hopplöst. Förhållandet tog slut, jag levde i Nordnorge och måste bryta upp. Behandlingen (med andra i samma situation och terapeuter i Hagforsgruppen i Ekshärad) har givit honom ett andligt uppvaknande. 

– Jag får en kraft att känna och behöver inte hemska preparat längre. Ingen vet hur det har gått till, det är en process inuti. Han är helt fri från drogerna nu. 

Har det påverkat måleriet? 

– Ja, det är inga drastiska kast men det märks särskilt när jag skriver. Jag har fått en annan förmåga att se sammanhang och få associationer, säger Lars. 

– Jag hade ett tunnelseende, såg snävt på allt. Nu öppnar det sig och jag inser att jag kan göra saker som jag inte trodde. Jag går inte på en upptrampad stig. Det märks både i skrivandet och måleriet. Han skriver reseböcker som personliga dagböcker. Senast från resor i Iran och Sibirien. 

– Iran är mitt nya favoritland. Människorna är väldigt trevliga, öppna och välkomnande. Det är alltid spännande med ett land som är så annorlunda än vårt. Jag tycker om att måla öken, bara det. Lars har givit ut 30 böcker. Intresset för att måla öken är nytt och märks inte i den här utställningen som innehåller målningar från 2000 samt ny grafik från 2003 och 2004. Här finns en serie resebilder från Lofoten, Island, Skottland samt hemifrån Värmland. Motiven skiljer sig påtagligt från de olika länderna. 

– Det är tvärare kast i ljuset i bilderna från Lofoten där det händer mycket i luften. Det är sol ena stunden och regn nästa. Jag jobbar i collageteknik och det blir som väderlek med olika ljus. I många akvareller finns frostiga ödsliga landskap i nattmörker med ett värmande ljus från ett fönster i en byggnad med lutande väggar.  

Lars Lerin, akvarell

Du gillar att måla hus? 

– Ja, det har blivit så eftersom jag varit så rädd för människor. Därför började jag äta tabletter, jag var blyg. Nu har jag börjat göra kroppar och människor och möss. Varför möss? 

– De är så uttrycksfulla, helt enkelt. De uttrycker många mänskliga känslor som aggressivitet och nyfikenhet, säger Lars. 

– När jag började på Valand för 20 år sedan satt jag på Naturhistoriska Museet och gjorde grafiska blad över uppstoppade möss. Nu har jag utgått från bilder ur böcker och var som helst där jag sett en mus. I verkligheten har han bara sett dem i råttfällan. Han arbetar med koppargrafisk blandteknik som han experimenterat fram med sin handledare på Mejan, Mikael Wahrby. 

Lars Lerin, grafiska tryck

– Jag tycker om överraskningsmomentet. Jag behärskar akvarelltekniken så väl, det är skönt att göra något där jag inte har samma kontroll över resultatet, avslutar Lars Lerin. 

Jan Bergman, 2004, Zenitkultur