Gallerirond våren 2005 – Galleri Thomassen
Han har sysslat med skapande konst i mer än ett halvsekel.
– Jag föddes i Milano 1933 när Hitler tog makten i Tyskland och Mussolini redan var i gång i Italien, säger Franco Leidi.
I sitt kompendium visar han ett foto av sig själv som liten pojke i militär uniform. Bakgrunden har i hög grad påverkat hans utveckling.
– Jag har en känslighet mot allt som luktar maktmissbruk. Det har ett visst eko i mitt arbete. Man kan se bilden av mannens makt över kvinnan. Och vice versa. Franco Leidi målar inte landskap eller stilleben.
– Jag är involverad i människans situation i vår tid som jag upplever som total kris, säger Franco Leidi och syftar inte bara på maktmissbruk utan på stupiditet. (Han talar bl a om bodybuildern som blev vald till guvernör i Kalifornien trots att han inte ville ställa upp i debatt med andra politiker). Franco Leidis arbeten har utvecklats från minimalistiska teckningar med figurer i tusch 1963–73, publicerade i en bok, till gigantiska installationer. Nästa steg blev rörelser (dans), i framtiden kan det bli musik och dikt.
Han dömdes ut av Sven Stolpe 1972 som en stor fara för kulturen i Östergötland som måste hejdas och avstängas: ”Det finns ingen som i det konstnärliga livet gör mer skada”.
– Jag var kulturens fiende nummer ett men blev inte ledsen. Jag ramade in ett av hans brev och satte upp i ateljén. Det var så löjligt och roligt. Franco Leidi visar nu några av sina tidiga teckningar från 1960-talet och de senaste koppartsticken. Runt sina akvareller, som han kallar visionära porträtt, har han byggt ramar som tagit formen av skulpturer med allehanda föremål.
– Det har blivit ett element i teckningen. T ex klädhängaren, för att inte tala om handtaget som är ett av de ursprungliga repetitiven. Det är nästan obsessivt och står för stabilitet, något att hålla sig i så man inte flyger i väg. Språngbrädor finns på flera ställen, precis som i hans ursprungliga teckningar. Ett problem är att de ofta är ställda mot väggen så att en hoppare skulle få sig en ordentlig smäll.
– Vi är fångna i vår kropp och i vårt samhälle. Vi kommer inte loss, ger Franco Leidi sin tolkning. Längst in i lokalen finns ett porträtt, det sista och mest aktuella, med en triangulär skada efter ett yxhugg upptill i huvudet.
– Jag bor på landet och högg ved och kom att tänka på ett citat av Kafka som jag gillar mycket: ”Ett konstverk ska vara som en yxa för att bryta isen inom oss”. Ögonblick av intuition kommer som en blixt. Eller som en yxa. Han är en intensiv konstnär.
– Jag är besatt av min värld. Jag har valt att bo isolerad på landet för att få maximal koncentration och tid. Undantaget var de tio år jag var professor på Valand. Hans fantasifullt inramade akvarellporträtt med varma färger för tanken till ikoner.
– Jag är hängiven ikoner från Ryssland och Grekland, ingen expert men för en tät dialog, säger Franco Leidi, f d katolik som blev anarkist. Han pekar mot ett konstverk med mycket rött och svart, ”anarkins färger”. En del av utställningen är inredd som en gymnastiksal, i mitten finns en stor bygelhäst med språngbrädor på sidorna. Som ung var Franco Leidi aktiv i idrott och fotboll och hemtam i den miljön.
– Jag var med i en nationell enhet inom det militära som åkte omkring och tävlade i rugby, stavhopp, kast med boll, 110 meter och spjut. Mina händer har haft med det här att göra, säger han och sätter sig på bocken och tar i handtaget. – Kontakten med verktygen har lämnat stora spår i min kropp och i mina tankar. Hela min kropp är som verktygen i gymnastiksalen, säger Franco Leidi och tillägger att människan är sin fysiska historia. Han framhåller att han vuxit upp med filosofer och litterära storheter som Sartre, Heidegger, Kirkegaard och Kafka.
JAN BERGMAN, 2005