Annika Eichhorn

Det finns något i mötet mellan natur och kultur som aldrig upphör att fascinera konstnärer. I dialogen mellan det ordnade och det tillsynes oordnade finns ett sinnenas ingenmansland som är konstnärligt både utmanande och dräktigt. Där hittar konstnären Annika Eichhorn kraft och inspiration till sina bilder.  

Hon jobbar som bibliotekarie på högskolan i Skövde på dagarna och bor och har sin ateljé i Dymbo mellan Tidaholm och Falköping. Där har hon bott och jobbat med sin konst i snart tjugo år.

 

Hon ägnar sig mest åt akvarell och pastell efter en lång period med silversmide. Det hänger samman med resor hon gjort med konstnärskollegor, bland annat till Marocko och Island.  – Det har gett många nya intryck och påverkat min färgskala. Jag sätter mig ute med mina målargrejor och ser vad det ger. Jag är faktiskt något så antikt som en friluftsmålare.

Vad söker, eller ska man säga finner, du i mötet med naturen?

– Det är mötet mellan natur och kultur som intresserar mig. Det finns någonting som känns viktigt i mötet mellan naturens fria och okontrollerade och de linjer människan lagt ut i landskapet.  Det är olika formspråk som möts.  – I mina bilder vill jag få ihop dem till ett sammanhållet bildspråk. Jag vill tolka landskapet via hjärnan och handen till ett annat medium med ett annat uttryck. Jag är mera intresserad av landskapets karaktär än själva landskapet. 

Hon har varit detaljerat naturalistisk men förenklar mer. 

– Jag har min bas i teckningen och grafiken och jag gillar deras konstraster. Akvarellmåleriet bär en massa förväntningar. Dem vill jag bryta emot.
– Jag vill att det ska finnas både balans och spänning i mina bilder. Det behövs för att jag ska få fram den känsla jag vill förmedla.  Ödsliga hus är motiv efter en resa på Island.
– De vindpinade husen liksom lyfte fram och förstärkte en känsla av saker som hände i mitt liv. Med sin fantastiskt vackra men karga och ogästvänliga natur gjorde ön stort intryck på mig.
– Strax före avfärd hade jag fått besked om att min mor fått cancer, och denna vetskap kom att prägla upplevelserna under resan. En nära vän var med och vi pratade mycket om livet, minnen och sorger.
– Väl hemma kom jag under en lång period att arbeta med bilder av övergivna isländska gårdar som kom att uttrycka de känslor av vemod och utsatthet jag förknippade med denna resa. 

Ser du husen som metaforer?

– Ja, huset är ett jag, en kropp som försöker härda ut i en svår omgivning. Det är inte många människor i hennes bilder.
– Jag har varit litet rädd för människor, men är på väg att bli alltmera social. Och människan som motiv är så specifik. Det låser tolkningen på ett sätt jag inte tycker om.

Dina pasteller ser ut mera som målningar?
– Det är en väninna till mig som tillverkar fantastiska kritor med speciella egenskaper som passar perfekt för det jag vill göra. De fick mig att hitta nya vägar i pastelltecknandet.  Kanske är det hennes bakgrund från Tyskland som görs att hon dras till expressionismen. Och där är Emil Nolde en stor favorit.
– Men jag är inte så intresserad av vad som händer i konsten. Jag är intresserad av ljus och färg helt enkelt.  Nu har hon en arbetsperiod framför sig.
– Jag vill ägna mig mycket åt måleriet. Jag vill samla mig till nästa utställning. Men det får dröja ett tag. Kanske visar jag en del av mina nya verk i det galleri jag har i mitt hus i Dybo. Hon är född 1963. Flyttade från Tyskland1983. Började på Hellidens folkhögskola  i Tidaholm där hon gick två år på konsthantverkslinjen med inriktning mot silversmide.
– När jag var klar startade den konstgrafiska utbildningen på Helliden. Den hoppade jag på direkt för det var nog bildkonst jag kände mest för. 

Finns det reminiscenser av dina kunskaper i silversmide i dina nuvarande bilder?

– Jag jobbar gärna med en metallisk färgskala som ger associationer till metall. Men mina resor har gett intryck som breddat min palett.  Men det är inte just någon grafik på den här utställningen.
– Det finns faktiskt två montypier som trots att de är original ändå är tryck och räknas till grafiken. Utställningen i Skövde är hennes separatutställnings-debut trots att hon jobbat med konst så länge. Hon ställde ut på Galleri Rita i Göteborg här för leden men det var med två andra.
– Det är särskilt roligt att ställa ut på ”hemmaplan”.   

BO BORG