Den gänglige Alexander kommer på avtal tid med ett pannband runt huvudet för att hålla de långa blonda testerna på plats och gympaskor och ser nästan ut som en idrottsman. Han har varit och tränat, simmat i Vallhallabadet.
– Ibland går jag på gym också. Emilio (Hernández, regissör från Kuba bosatt i Spanien) vill att jag ska
få mer volym och se mer djurisk ut. Då får man ligga i, förklarar han.
Vi slår oss ner i ett litet rum en trappa upp från sceningången i Stadsteatern och Alexander njuter en kopp kaffe med mjölk.
Berätta om din roll Leonardo!– Han lever med en väldig frustration. Älskar en kvinna som älskar honom. Men deras kärlek är förbjuden. I stället har han gift sig med hennes kusin och straffas. Han anses inte tillräckligt fin för flickans pappa. I stort sett driver det honom till vansinne.
– Han gifter sig utan kärlek till en annan kvinna. Det blir en frustration som växer i honom och han ligger på gränsen till att vara okontrollerbar.
Poetiskt språk
Federico García Lorca använder ett poetiskt och ibland högtravande språk i sin 70 år gamla pjäs. Vilket skiljer sig från dagens sätt att uttrycka sig och ställer skådespelarna inför risken att låta löjliga.
– Ja, det är svårt. Jag får dra det lite längre så det ligger naturligt i munnen utan att det känns poetiskt som när man läser en dikt. Jag kämpar in det i kroppen så det kommer naturligt.
Men det är inga ändringar i manus.
– Det vore att fly från utmaningen att skriva om. Det är ett fantastiskt vackert språk. Det är mitt jobb att kunna förvalta det så det känns naturligt, framhåller Alexander Skarsgård.
Pjäsens tema tycker han alltid är angeläget även om folk i Sverige i dag inte ratas som äktenskapspartners av ekonomiska skäl. Men det finns andra.
– Alltför många människor lever med en enorm frustration därför att de älskar någon annan än den de är gifta med. Många som träffar en ny kärlek vågar inte ta steget och följa sina känslor.
– Man stannar med frun och barnen trots att man inte älskar kvinnan som för 20 år sen. När det är en riktig passion gör man både den man är gift och sig själv mest rättvisa genom att följa sitt hjärta.
Spelar på stockar
Det blir en musikalisk uppsättning.
– Inte tack vare mig. Det musikaliska är inte min starka sida, ler Alexander och förklarar att musiker och en sångkör med tre tjejer medverkar. Men även ensemblen spelar instrument. – Jag spelar på stora stockar med basebollträn.
Hur är regissören Emilio Hernández att jobba med?
– Jag tycker att det är jättekul att jobba med Emilio, det blir mycket visuellt med ljussättning utan att glömma skådespelarna. Han är mån om att ge tid och utrymme för skådespelarna och att varje aktion ska komma naturligt i kroppen. Han låter oss utforska oss utforska mest själva. Efter ett antal filmroller (Hundtricket, Järngänget, Zoolander, Vingar av glas) har det blivit mer teater på senare tid. Vill du spela mer teater?
– Ja, i förlängningen. Jag vill göra både, och. Nu är det mycket teater, sen ser jag fram mot en film nästa
år. Han gjorde 120 föreställningar som Nick i Vem är rädd för Virginia Wolf? på Stockholms stadsteater i vintras. I höst spelar han Blodsbröllop vid Götaplatsen 30 gånger.
– Jag gjorde uteslutande film och kände att jag ville ge mig ut på okänd terräng. Det sporrar mig att testa, jag hade otroligt kul på Vem är rädd för Virginia Woolf?.
– När erbjudandet kom från Göteborgs Stadsteater gick det inte att tacka nej. Jag hade ett möte med regissören som var fantastiskt.
– Sen är det en av Sveriges bästa scener, en av dem som har mest status just nu. I Stockholm har Göteborgs Stadsteater ett mycket bra anseende. Göteborg har varit modiga, nytänkande och fått ett jättebra
rykte. Hur trivs du med Stadsteatern och Göteborg som stad?
– Jag trivs jättebra, har blivit väl omhändertagen. Folk är otroligt vänliga och trevliga.
Han har varit i Göteborg mycket tidigare, var med i TV-serien Vita lögner 1998 och bodde här ett halvår.
– Jag trivs otroligt bra i Göteborg. Det är en skön atmosfär. Tempot är lugnare än i Stockholm. Men det är tillräckligt stort för att att det ska finnas bra restauranger, kaféer och affärer om man ska handla.
– En väldigt trevlig stad. Hela den sociala biten är jätteskön i Göteborg.
Vilka favoritställen har du?
– Slottsskogen är helt underbar. Jag köper tidningen och sitter i gräset, ibland köper vi med oss räkor. Sen tycker jag Haga är helt underbart.
Vad har du fått med dig i yrket från din far världsskådespelaren Stellan?
– Inte så mycket. Vi har inte jobbat ihop. Det enda är att jag vuxit upp på inspelningsplatser och teatrar. Har vuxit in i den världen.
– Jag var länge inställd på att inte bli skådespelare. Jag höll på med teater när jag var liten, höll upp i sju år men saknade det. När jag gick en teaterskola i USA blev det fart igen.
– Jag ville ge det en chans till. Och blev kvar. Vad är det som är så fantastiskt med att vara skådespelare?
– Man får leka, det är fantastiskt roligt. I grunden är det ju en lek, jag har hållt på sen jag gick på dagis och klädde ut mig till olika karaktärer. Det sitter i än, säger Alexander. Har du någon önskeroll?
– Nej. Jag är så lycklig över att få variera mig. Från stel universitetsprofessor i Virginia Woolf till halvvilde i
Blodsbröllop… Nya människor, nya miljöer, nya karaktärer. Det är den största drivkraften. | 
JAN BERGMAN