Den offentliga konsten, del 1
Det har funnits monument och konstverk i Göteborgs offentliga rum i 167 år.
En kort period sett i stadens 400-åriga historia. Utifrån alla de olika motiv
och uttryck som dessa verk uppvisar går det att utläsa tankar och idéer som
fanns i tiden för verkens tillkomst.
I Göteborg, liksom i flera andra städer, har det rests statyer över kungar och »stora män«, personer som man av olika anledningar tyckt varit värda att hyllas. Med start under andra halvan av 1800-talet kom dessa hyllningar att bli ett vanligt inslag i det offentliga konstrummet.
De första offentliga statyerna i Göteborg var dedikerade till stadens båda grundare. De tillkom under det sena 1800-talet och början av 1900- talet och var helt i överensstämmelse med den tidens nationsformering. Dessa tidiga kungastatyer är utförda utifrån ett specifikt uppdrag där beställarna hade en tydlig idé om vad de ville ha och därför valdes den konstnär som man trodde bäst skulle kunna utföra uppdraget. Vare sig kungen satt till häst eller stod upp borde han visas i all sin upphöjdhet och prakt såsom representant för den yttersta världsliga makten i landet. De konstnärer som fick ett sådant uppdrag hade helt säkert höga krav på sig, att på ett trovärdigt och skickligt vis kunna återge en kunglig person med rätt uttryck både vad gällde porträttlikhet och i de yttre attributen i form av klädedräkt och en eventuell häst.
Den första av Göteborgs två kungastatyer skapades av den göteborgsfödde skulptören Bengt Erland Fogelberg (1786 –1854) som var en etablerad och flitigt anlitat skulptör under sin tid. Då den kom på plats på Gustaf Adolfs torg år 1854 som det första offentliga monumentet fanns det troligen inte så många alternativa motiv för att manifestera och hylla stadens tillblivelse. Kanske var det självklart att de stora svenska städerna under denna tid skulle ha sin kungastaty?
Den andra, en ryttarstaty med det folkliga namnet Kopparmärra föreställande Karl IX, invigdes högtidligt av kung Oscar II den 7 september 1904. Uppdraget att utföra ryttarstatyn gick till skulptören och konstprofessorn John Börjesson. Idén till att staden skulle ha ännu en kungastaty kom från överstelöjtnanten Albert Jacobsson som menade att eftersom kung Karl IX grundade det som var det första Göteborg, beläget vid Färjenäs, borde han, likväl som hans son kung Gustaf II Adolf också hyllas med ett monument.
Båda dessa kungamonument bekostades via insamlingar från stadens mer välbeställda medborgare.
»Stora män« som hyllats med ett monument eller en byst finns det gott om i Göteborg. Poeten och diktaren Johan Anders Wadman sattes upp i Lorensbergsparken 1869. Trettio år senare, 1899, avtäcktes uppfinnaren John Ericssons monument på Kungsportsavenyn och 1905 invigdes skulpturen förställande Jonas Alströmer på Lilla torget. Arkitekten och militären Erik Dahlberg, botanisten Carl von Linné, skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman och »den svenska mekanikens fader« Christopher Polhem är andra exempel. Merparten av dessa verk är tillkomna fram till 1950-talet, men minnesverken över industrimannen Victor Hasselblad och diplomaten Raoul Wallenberg har tillkommit så sent som 2006 och 2007.
I oktober 2021 invigdes så en porträttlik skulptur föreställande journalisten och debattören Ingrid Segerstedt Wiberg med titeln Aktivisten, som det totalt fjärde offentliga konstverk i Göteborg föreställande en namngiven kvinna.
Man kan fråga sig av vilken anledning man såg det som viktigt att uppföra dessa monument och porträtt. Säkerligen fanns det en vilja att postumt hylla dessa personer för den stora betydelse de haft för Sveriges ekonomiska-, industriella- och kulturella utveckling eller för att deras gärningar haft ett stort humanitärt värde. Kanske fanns där också en tanke om att man genom att lyfta fram dessa goda exempel skulle ingjuta en tillförsikt och tilltro i medborgarna om att landet hade mycket att känna stolthet över och att Sverige som nation hade framtiden för sig? Att det i princip enbart var män som under en lång period ansågs värda att avbildas berättar självklart något om tiden och den allmänna synen på kvinnan och hennes roll i samhället. Det verkar inte sannolikt att det någonsin kommer att uppstå en balans mellan antalet namngivna avbildade män och kvinnor i Göteborg. Detta då det inte längre är lika självklart att placera skulpterade porträtt i staden även om det fortfarande förekommer.
En annan motivkrets som det finns många exempel på är den som är ämnad att frammana besvärjelser om framtida välgång. Även den har sin start i det sena 1800-talet och fortsätter till in på 1930-talet. Trettio år efter att Gustaf II Adolf blev placerad på torget invigdes skulpturen/fontänen Såningskvinnan, utförd av konstnären Per Hasselberg, i Brunnsparken, endast ett stenkast från kungastatyn. Här ser man ett annat förhållningssätt till vad som var lämpligt och möjligt att placera i stadens offentliga rum. Skulpturen föreställer en ung kvinna i färd med att så. Verket är högst symboliskt. Johanna i Brunnsparken som monumentet benämns i folkmun, bekostades av fem av stadens mer uppburna medborgare, verksamma inom handel och politik. Dessa fem herrar hade naturligtvis en agenda och en idé om vad de ville lyfta, och kanske rent av frambesvärja, med konstverket. Den föreställer en ung kvinna, med framtiden för sig, med en påse utsäde i ena handen och den andra i färd med att sprida frön. Krönet på piedestalen pryds av ett antal lejonhuvuden, en symbol för mod och styrka som ingår i Göteborgs stadsvapen. Längst ner, ovanför den övre bassängformen sitter fyra svanar med vingarna utbredda redo att flyga ut över världen och bära med sig de frön som kvinnan sår. På fundamentets botten, under bronskaret löper som en girlang med hängande klasar av frukt och bär symboliserande all den rikedom och välgång skulpturens tänkta symbolik kan medföra. Såningskvinnan var det första konstverket av flera som alla på ett eller annat vis ville få göteborgarna och andra att tro på stadens möjligheter att utvecklas till en än viktigare handels- och hamnstad än vad den tidigare varit. Från Göteborg skulle svenska varor skeppas ut över hela världen och på så vis skulle ett större välstånd skapas åt staden, handelsmännen och i förlängningen även stadens medborgare.
Tore Strindbergs De fem världsdelarna från 1927 är ytterligare ett verk som har en likartad symbolik. I fontänens centrum står en stor urna eller ett slags ymnighetshorn med ett segelfartyg högst upp som ser ut att stäva fram över världshaven. Från urnan svämmar vattnet över och ner i den stora bassängen som omges av fem kvinnogestalter representerande varsin världsdel. En bild av och en förhoppning om stadens fortsatta lycka som världshandelsstad.
Den placerades också mycket passande på Järntorget som var den plats varifrån svenskt järn exporterades ut i världen. Ett tredje verk som också fångar upp denna tematik är Bror Chronanders Tre flaggmaster från 1932, också på Gustaf Adolfs torg. De tillkom för att uppmärksamma 20-årsjubiléet av den första utdelningen från Charles Felix Lindbergs donationsfond, samma fond som för övrigt även bekostade De fem världsdelarna. I relief på masternas nedre del visas bilder som beskriver stadens industriella framgångar i form av varven, företag som SKF och några av stadens kända byggnader. Vidare ser vi motiv från den grekiska mytologin i form av bland annat guden Hermes som var köpmännens gud. På masten närmast Börsen finns motiv föreställande flygplan, moderna fartyg och kranar med hängande last. Kanske kan man med facit i hand säga att förhoppningarna i Såningskvinnans symbolik i viss mån hade slagit in när dessa flaggmaster skapades?
I hög grad är det åter en manlig världsbild som här får ge uttryck åt stadens framgångar. Parallellt med kungastatyer och porträtt av stora män finns också en lång period med konstverk som motivmässigt använder folktro, mytologi och saga som inspirationskällor. Grekiska gudar, fauner, nymfer och de fornnordiska berättelserna och sagorna är motivkategorier som var vanliga under 1900-talets första hälft. Idémässigt var det bra motiv. Att plocka upp bilder och berättelser ur folktron eller från de gamla gudasagorna gav konstnären större frihet i att utföra sitt verk efter eget huvud. I denna motivkategori fanns dessutom möjligen en större acceptans från betraktarna. Kanske genom att fantasin gavs större utrymme?
Ett av Göteborgs mer kända konstverk är Johan Peter Molins Bältespännarna, ett verk i nationalromantisk stil som han färdigställde i Paris 1859. Skulpturen som motivmässigt knöt an till den fornnordiska mytologin framstod säkert som något mycket exotiskt i Frankrike på sin tid. Konstnären fick stor framgång med detta verk som bland annat gav upphov till dikter, romaner och till och med en opera i Österrike.
Nämnas bör också den tyska konstnären August Kiss skulptur Amason i strid med panter från 1839. Precis som Johan Peter Molin fick Kiss sitt stora genombrott med detta verk. I Göteborg finns en mindre version i Trädgårdsföreningen, gjuten i zink, från 1850. Skulpturen föreställer en krigarkvinna till häst, en så kallad amason, (en grupp mytologiska kvinnliga krigare från Persien) hållande ett spjut och beredd att spetsa en anfallande panter. Detta var ett av de första verk som visades upp i Europa där en kvinna framställdes som krigare. Många män blev förfärade och rädda för vad detta skulle kunna leda till, man krävde till och med att skulpturen inte alls skulle sättas upp då den redan fått många kvinnor uppretade över sin situation och stärkta av motivet starkt börjat ifrågasätta det rådande patriarkatet.
Inom genren ryms också konstverk föreställande nakna unga kvinnogestalter som fått symbolisera begrepp som skönhet, ungdom och oskuld. Vågens tjusning av Per Hasselberg och Flickan och sjötrollen av Ivar Johnsson är två exempel. Våren, Vårens huldra, Dimman och Sommar är ytterligare begrepp som en skulpterad naken kvinnokropp kunde ge gestalt åt. Att detta är en motivvärld som fortfarande lockar konstnärer och intresserar betraktare är uppenbart. Senast 2020 sattes konstverket Skymt av Thale Vangen upp på Trätorget i östra Göteborg. Ett konstverk som består av två ben med klövar och längre upp övergår i människoliknande lår. En faun eller liknande sagoväsen som irrat sig in bland människorna?
När det gäller De fem världsdelarna och några andra av stadens tidiga offentliga verk, fanns det vid tiden för verkens tillkomst en schablonartad syn på omvärlden och dess människor, en syn som idag omvärderats. Man kan nu välja att se på dessa konstverk som något att använda till att problematisera och kanske visa på hur vissa tankar och idéer har förändrats över tid.
Det hörs emellanåt röster som anser att vi skall riva dessa skulpturer/ monument eftersom de uppvisar ett föråldrat, kvinnoförnedrande eller rent av rasistiskt synsätt. Vad vi skulle åstadkomma om så skedde är en historielöshet där vi tappar viktiga pusselbitar i det pussel som format oss till de vi är idag. Däremot kan man naturligtvis fundera över hur dessa verk skall presenteras.
I nästa nummer av Zenit fortsätter artikeln med den offentliga konsten i Göteborg från 1940 -talet fram till idag. På adressen goteborgkonst.se/konstkartan kan man läsa om och se bilder på närmare 400 av stadens offentliga konstverk.