Översätt Giorgio Morandis enkla stillebenobjekt med sina mjukt rundade former och jordnära toner och ge dem fysisk form i lera så får du en känsla för uttrycket i Maria Kristoferssons keramiska verk: samma stillhet, avskalade färgskala och poetiska enkelhet.
Maria Kristofersson är född och uppväxt i Falköping. Redan i tidiga år började hon intressera sig för olika kreativa uttryck. Sin första kontakt med leran som material fick Maria när hon var 14 år gammal och skulle göra sin Pryo (praktisk yrkesorientering) 1970. Genom en släkting fick hon plats på Rörstrands porslinsfabrik i Lidköping och fick bland annat prova på att dreja.
Knappt 18 år gammal flyttade Maria till Göteborg och hade bland annat planer på att försöka bli teckningslärare.
– I stället utbildade jag mig till arbetsterapeut, en utbildning mycket inriktad på hantverk, och jag arbetade med detta ända tills jag 1985 sökte och kom in på KV:s konstskola i Göteborg då jag tog tjänstledigt från arbetet.
Efter KV:s konstskola sökte Maria till Hovedskous målarskola i Göteborg och där gick hon målerilinjen i tre år.
– Jag återgick därefter till att arbeta med personer med förvärvad hjärnskada, ett arbete jag totalt ägnat mer än 25 år åt. I slutet av den arbetsperioden var jag också med och skapade en keramisk verkstad som ett socialt arbetskooperativ.
Som 45-åring antogs Maria år 2000 till HDK (Högskolan för design och konsthanterk) i Göteborg. Utbildningen var treårig och hon tog än en gång tjänstledigt för studier men fick efter sina tre år på HDK möjlighet att komplettera med en masterutbildning.
– Tecknandet är och har alltid varit varit viktigt för mig så det föll sig naturligt att som masterämne välja att försöka skapa »tredimensionella teckningar«. Det var då jag började bygga mina lådor i keramik.
Maria berättar att dessa »lådor« eller »rumsligheter« inte är kavlade utan är uppbyggda för hand av tunna lersträngar som läggs ovanpå varandra. Ett långsamt och metodiskt arbetssätt som också i hög grad sätter sin prägel på det estetiska uttrycket.
Som med allt hantverksarbete är en läroprocess involverad och det tar tid att lära sig bemästra en teknik. Maria berättar att det inte alltid varit problemfritt att bränna keramik.
– Det sprack och höll på men jag utarbetade någon slags förståelse för hur jag skulle gå till väga och det har jag fortsatt med.
Under åren på HDK började Maria också dreja, vilket hon tidigare bara haft begränsad erfarenhet av, och hon började göra flaskor som hon bearbetade för hand efter drejningen. När flaskorna sedan var brända målade hon dem i olika dova jord.toner och skapade en slags ytmässig patina som gav flaskorna ett uttryck som om de hade grävts upp ur en gammal etruskisk grav eller liknande.
Varje flaska fick därför genom arbetsprocessen ett alldeles unikt utseende.
Marias dåvarande lärare på HDK, keramikern Kenneth Williamsson, sa till Maria; »Det är flaskor du ska göra. Bara flaskor hela tiden. Fortsätt med det«.
Och Maria Kristofersson har fortsatt göra flaskor men i hennes nuvarande produktion finns även hennes keramiklådor, skålar, urnor, krukor, koppar, tallrikar med mera, som alla bär på ett unikt uttryck.
Maria Kristofersson har sedan 2008 haft ett tjugotal separatutställningar varav hälften i Sverige och resten runt om i världen. Hon har också deltagit i ett stort antal grupputställningar. Hennes keramiska verk har uppmärksammats stort, framför allt utomlands och har visats i Japan och i Italien, Schweiz, USA, England, Island, Australien och på Mallorca. Marias keramik finns hos samlare runt hela världen.
Under våren 2026 väntar ännu en separatutställning på Galleri Kaolin i Stockholm där hon senast visades 2015. Två offentliga gestaltningsuppdrag har det också blivit, ett i Göteborg och ett i Vänersborg båda i form av brända keramikplattor med tecknade motiv i svart.
– Jag tycker om bruksföremål där funktionen är underordnad.
Några av Marias verk ligger närmare skulpturala konstobjekt. Dit hör till exempel hennes lådor som utstrålar både skörhet och ett kontemplativt lugn. Maria berättar att hon skapat ett flertal varianter av sina lådor, eller containrar som hon också benämner dem. Associationerna går åt flera håll, till modeller av hus, primitiva hyddor, behållare eller sorteringsfack men gemensamt för nästan alla Marias verk, utöver det formmässiga uttrycket, är hennes bearbetning av ytan. Ibland bemålar hon dem som med flaskorna. Lådorna målar hon med vit lera efter första bränningen och bränner därefter en gång till. I hennes skålar, urnor och fat för hon över linjer i svart och därefter glaseras och bränns de.
För Maria Kristofersson är ytan och formen båda lika viktiga som bärare av hennes personliga uttryck.
• JAN PETER DAHLQVIST, © Zenitkultur, 2025