Tjugo år på Tjörn

Om man råkar ärva en massa järnåldersgravar – vad har man dem till? Ur gravfältet Pilane på Tjörn skapade Peter Lennby en skulpturutställning med tanken att konsten skulle synliggöra landskapet och landskapet konsten. Tjugo år senare är Skulptur i Pilane etablerat som ett evenemang
på den internationella konstkartan.

För tjugonde gången öppnar Pilane i sommar upp sitt mångtusenåriga kulturlandskap där skulpturer samverkar med väder, vind, betande får och tillresta besökare. De senaste åren har Pilane gjort separata presentationer av utvalda konstnärskap, lite som utställningar i utställningen: 2021 Sean Scully, 2023
Ai Weiwei och förra året Ugo Rondinone. I år har man valt att bjuda in den brittiske skulptören Tony Cragg, som både gästat Pilane flera gånger och också har sommarateljé på Tjörn, så det är lite av hans hemma plan. I utställningen Sculptural Landscape visas elva av Craggs skulpturer.

Till årets Skulptur i Pilane har man också lyckats låna in Berit Lindfeldts slanka gummipyramid Jordisk Tagg som kommer att placeras i skuggan av några knotiga ekars bladverk, men besökarna kommer också att få se fyra helt nya verk av en kvartett Göteborgskonstnärer: Per Svensson, Ingela Palmertz, Eric Langert och Per Petersson.

PER SVENSSONS bidrag till årets Skulptur i Pilane är en kombination av ljudverk och fysisk skulptur, en typ av verk som blivit något av hans signum.

Platsen är en sänka med en liten damm, inte långt från där hans Ocean Audioscope var placerat 2018.

Titeln på skulpturgruppen är Sounding Flowers I–III och beskriver verket bra. Tre skålformade blomkalkar i stålplåt som ser ut att växa upp ur vattenytan, lite som näckrosor, men kantigare. Pers blommor är också betydligt större: formatet är 150 centimeter i diameter och en totalhöjd av 80 centimeter. Färgen är blåsippsblå, en hyllning till Pers mor som gick bort 2024 och som älskade den blå färgen och allt blått som sköt upp ur marken om vårarna.

De tre blommorna har högtalare i pistillpositionen som är kopplade till varandra och här finns också en annan aspekt av Sounding Flowers I–III. Precis som blomkalkarna rent visuellt uppvisar ett släktskap med varandra kommunicerar de sinsemellan och med besökarna genom ljud. Per Svensson ställer frågan:

– Om blommor kunde tala, på vilket plan skulle de kommunicera, och skulle andra eller något annat kunna uppfatta det? Men det kan också handla om meddelanden eller till och med tankar som kommunicerar med någon som har gått bort. Som en närvaro. Och han sammanfattar.

– Det kan finnas en dimension som är lite mer komplicerad än verkligheten och den ska man vara öppen för. Ett språk som alla innerst inne talar. Det okända, det övernaturliga, det paranormala. Naturens språk.

I mer konkreta termer kommer blommorna att spela upp ett ljudverk som bland annat består av klockorna i Notre Dame, en koltrast som transponerats till en tonhöjd mer besläktad med sjöfåglar, ett abstrakt bubblande ljud och mänskligt tal – allt bearbetat genom olika processer och ändlöst uppspelat i partier med tystnad mellan.
Per Svensson menar att ljudet dels tillför en poetisk dimension i och med att betraktaren inte kommer att kunna associera ljudet till något specifikt eller något man omedelbart kan relatera till och att det dessutom gör blommorna lite mer tolkningsbara.

– Fantasin släpps loss i varje lyssnare eller betraktare. Det blir mer öppet för tolkningar och känslor och gör att man kanske inte ser objekten som blommor överhuvudtaget.
Vi som betraktare får en möjlighet att tillföra vår egen tolkning, kan stanna upp, luta oss in i någon
av blomkalkarna och fråga oss själva: var det någonting jag hörde, var det något från min egen minnesbank eller var det kanske bara vinden?

INGELA PALMERTZ kommenterar själv sitt strama formspråk med att det dels faller tillbaka på molekylstrukturerna hon arbetade med under forskarkarriären – Ingela doktorerade i fysikalisk-organisk kemi 1975 – men också på hennes första tid på Konsthögskolan Valand.

– Som alla andra gjorde jag modellstudie efter modellstudie vilket till slut blev ganska tråkigt så jag började kapa av huvuden, armar och ben så att det till slut bara fanns en trekant, benen, och en rektangulär form, överkroppen, kvar. Och det är grunden för allt jag har gjort sedan dess.
Ingela Palmertz sitter vid köksbordet i Askimsvillan. Det är tio år sedan hon hade sin stora ateljé där hon kunde svetsa; gas och MIG, och forma sina skulpturer helt på egen hand. Idag lämnar hon bort själva tillverkningen, köksbordet och trädgården är ateljén och skissmaterialet är ståltråd som hon vrider ihop till geometriska former.
En delmodell av skulpturen som kommer att visas i Pilane står på köksbordet. I en yttre rektangulär ram svävar en oregelbunden kantig form avslutad i en spets som pekar utåt-uppåt. Fyra av dessa objekt ska staplas på varandra, med spetsarna pekande åt varsitt väderstreck, och bli en knappt sex meter hög skulptur.
Samstämmigheten i Ingela Palmertz formspråk är stor trots att det kan skilja decennier mellan olika verk. Hon säger själv att hon är mycket trogen sina former men att det inom ramarna ryms mycket variation. Det kan vara yttre likheter, bygga på mellanrumsformer eller till och med skuggbildningar från ett verk till ett annat.

– Att jag har börjat stapla former är till exempel helt nytt.
Ett annat signifikant drag är färgerna. Kontrastrika och starka oavsett verken byggde på en konstruktion av fyrkantrör eller laserskuren plåt.
I skulpturen till årets Pilane är figurerna i de svarta ramarna limegula, ljust rosa, turkosa och klarröda.

– Jag funderade länge på färgerna tills jag insåg att jag hela tiden hade dem framför ögonen – Ingela pekar på ett vägghängt verk i plåt i fyra färger – men där jag bytte ut ockran, som kändes tam, mot en limegul nyans. Det kan ta tid att hitta rätt färger och hon kan måla om flera gånger men hon beskriver det som ett inre lugn när hon väl hittat rätt. Trots det förblir färgen sekundär.

– Det viktiga är formen och att dimensionen på järnen är exakt den rätta. När du går upp i storlek fem gånger kan du inte bara förstora fem gånger. Du måste öka dimensionen på järnet mer. Först då blir dimensionerna perfekta.

Flera av hennes skulpturer har också tillverkats i mindre serier och olika dimensioner, till exempel den uppmärksammade Diagonal in a Room, visad i Pilane 2020.
Den nya skulpturen är döpt till Figures in Room, en av många i hennes produktion där ordet rum förekommer, mer nyktert beskrivande än tolkande, och där hon undviker försök att ge verket någon pålagd dimension i efterhand.
– Titlarna är som färgerna. Jag har aldrig gillat det vaga eller inkonsekventa men egentligen tänker jag inte så mycket på det. Till slut handlar det bara om vad jag har i huvudet.

SKULPTÖRERNA Eric Langert och Per Petersson har många gemensamma projekt bakom sig, såväl konstnärliga som mer bruksartade, och de deltar båda i årets Pilane-utställning med två verk. Ett med utgångspunkten i ett befintligt barracudatält där Eric Langert fick idén att skapa ett oändlighetsperspektiv.

– Jag gillar att lura ögat, säger Eric Langert. Jag har gjort flera scenografier som bygger på att man krymper perspektivet så att det ser ut som tjugo meter fast det bara är fem.
Den här gången valde han att arbeta med speglar men efter att ha byggt en modell av tältet landade han i att tältet helt enkelt var för fult varpå Peter Lennby, konstnärlig ledare för Skulptur i Pilane, föreslog en bergvägg som utgångspunkt i stället.

När Eric skulle åka och titta på platsen valde han att ta med sig Per Petersson.

– För mig var det uppenbart att vi skulle göra det tillsammans, säger Eric.
Per Petersson kunde inte bara räkna ut hur själva konstruktionen och genomförandet skulle gå till, det var också han som berättade för Eric att idén inte var ny.

– Jag trodde att jag hade hittat på det själv, men det brukar jag göra när jag får en bra idé, erkänner Eric.
Per fyller i.

– Det finns små oändlighetslådor med LED-strips som man sätter på väggen, men det finns inget som är gjort i den här skalan.

I Eric Langerts ateljé på Konstepidemin i Göteborg står den nästan klara skulpturen: en 2 meter hög låda med 1,20 meter golvyta i fyrkant. En av väggarna har två fönster och när man kikar in i ett av dem ser man en till synes oändlig mörk gång upplyst av en rad nakna glödlampor och där sidoväggarna ser ut att vara säkrade med en lång rad stålbultar.
I själva verket är det en illusion skapad av två speglar, en envägs och en reflekterande, en halv bult och en halv glödlampa.
Halv?

– Just den lösningen dök upp i Pers huvud, säger Eric. Med en hel lampa och en hel bult hade det blivit för många reflektioner och då hade djupeffekten gått förlorad.

Det yttre hade man först tänkt som en gammal gruvingång med stöttor à la vilda västern men man valde till slut att klä in konstruktionen i korrugerad, rostig plåt.

– Det ska se ut som att det där skjulet har stått där i alla tider, förklarar Eric. Det ska se lite farligt ut så att man närmar sig skjulet försiktigt innan man kikar in.

Langerts och Peterssons andra verk har till skillnad från oändlighetslådan fått en titel, Morgonstjärnan. Poetiskt ja, men det är också namnet på riddartidens otäcka spikklubbor. Det är också vad verket påminner om till formen med sin klotform och sina vassa, utstickande spetsar. Verket bygger förutom formen på ett material och en idé Per Petersson länge velat genomföra.

– Jag har tidigare gjort några skissförslag som bygger på laminerat glas med dikroisk film i men det här är första gången jag fått genomföra det i stor skala, förklarar Per.

Dikroisk film är en tunn, genomskinlig film med ett visst färgspektrum som appliceras på glas eller plexiglas som då får en regnbågsliknande färgskiftning som ändrar sig beroende på hur ljuset bryts i infallsvinkeln mot objektet. Morgon.stjärnan är uppbyggd av ett stort antal hopsatta hexagonala plexiglasplattor med ett antal ut.skjutande spetsar, också de sexkantiga.

Första gången Per Petersson använde materialet var i ett annat av parets projekt, en stor voljär till Botaniska trädgården i Göteborg där Eric Langert skapat själva buren av en armeringsmatta och Per smyckat ut den med ett stort antal plexiglasprismor laminerade med dikroisk film.
I Pilane kommer Morgonstjärnan att hänga i en vajer mellan två bergknallar, fyra-fem meter upp, och skapa ljuseffekter på marken och de omgivande bergssidorna när skulpturen rör sig fritt i vinden.

– Den behöver inte ens vara direkt solbelyst för att effekten ska bli stark – det räcker med vanligt dagsljus, säger Per, men i solljuset blir det som en jättestor discokula mitt i naturen.

SEDAN ETT PAR ÅR tillbaka har Peter Lennby lämnat över en del av sina arbetsuppgifter till sin son John, som numera är utställningskoordinator och projektledare, medan Peter har kvar det konstnärliga huvudansvaret. För Peter Lennby har det frigjort tid för andra projekt som ruinen till 1200-talsborgen Ragnhildsholmen strax söder om Kungälv. Här är det meningen att ett antal konstnärer ska bjudas in för att lämna förslag till ett unikt konstverk på en i förväg anvisad plats inom borgen, där ett av dem vinner, produceras, installeras och visas under två somrar. Planen var att ett tillfälligt verk skulle ha installerats under innevarande år, men man har inte känt sig hemma rent konstnärligt, berättar Peter Lennby, men nu har ett vinnande förslag utsetts som kommer att produceras under vintern för premiärvisning under våren 2027 •

© Olle Niklasson, Zenitkultur, 2026