gånger tre – om tillvarons mysterier
Det var i fläderblommens och de stora blåklockornas tid. Vid vägs ände i det inre av Halland ligger Roj Fribergs ateljé och bostad. Viskan flyter sakta förbi nedanför huset och långt bort i fjärran anas en mörk skugga, kärnkraftsverket Ringhals. Nyligen hade det upptäckts spår av sprängmedel i en truck på väg in till kärnkraftsverket.
Samtalet började naturligt med funderingar kring detta att ha det så nära inpå sig. Roj Friberg är kritisk till samhällsutvecklingen.
– Samhället behöver bli mera hållbart. Allt blir en ond cirkel av konsumtion och överproduktion.
Roj Friberg förbereder tre utställningar nu i höst. Han skall visa sina verk samtidigt på Trollhättans Konsthall, Vänersborgs Konsthall och Bohusläns Museum. På bordet i hans ateljé ligger en handskriven förteckning, där han börjat fördela de olika verken på de tre utställningshallarna.
– Peter Hagsér i Trollhättan ringde och tjatade. OK, sa jag då, fixa i så fall att utställningen går vidare. Sedan blev det allt på en gång, Vänersborg, Uddevalla och Trollhättan.
Jag var med i den här utställningen ”Helvete” spå Liljevalchs, som sedan gick vidare till Borås nyligen. Så det är bara att fortsätta.
Vi pratar om arbetet med hans kommande utställningar och jag frågar om han skall vara med och bygga utställningarna själv.
– Jo, jag har klargjort att det är jag som bestämmer hur det skall se ut. Det var bättre förr, innan alla curatorer tog över, konstaterar Roj Friberg med ett skratt. Då bildade konstnärerna sina egna grupper och sökte utställningar på museerna och bestämde själva. Nu kan ju curatorerna nästan göra om konstnärernas verk till sina egna.
– Jag jobbar kontinuerligt och inte bara inför utställningar. Det kommer att finns med några av mina installationer som ”Den brända väggen”. Den kommer att bli något utökad. Sedan får jag se hur det blir med ”Domstolen”. Den är 9 m hög och har visats en hel del. Bland annat på Färöarna och Island och Konstakademin i Stockholm och även Danmark och Oslo, Akkers brygge.
I Roj Fribergs ateljé, i en av längorna på den kringbyggda gården, trängs målningar och delar till skulpturala installationer. Kranier av djur hänger som vita tecken på den rödmålade fasaden av trä. Det är en väl inarbetad arbetslokal, där ljuset sakta silar in genom spröjsade fönster. Ingången är genom ett av dessa fönster. Tröskeln är hög med andra ord. En bekväm fåtölj vid fönstret med en trave böcker framför, är platsen för eftertanke. På golvet i ateljén ligger några svartvita teckningar. Det svarta i Roj Fribergs
teckningar är djupt sidensvart och det vita är liktydigt med ljus.
– Det är en gammal myt att jag först svärtar ned allt och sen suddar fram. Jag vet på ett ungefär hur bilden skall se ut och lägger upp svärtan efter det. Sedan suddar jag. Och det är heller ingen tandläkarborr jag använder, utan en liten handborrmaskin. Sen gör jag egna trissor av en speciell sorts suddgummi. Jag skär till så det blir runt och borrar hål och sätter det i borren.
Mot väggen står travar av målningar lutade. En salongsinteriör med kristallkronan hängande i rummets mitt. Det tunga möblemanget väntar på att tas i besittning. Någon odefinierbar skugga faller in genom ett av fönstren. Det finns alltid ett oväntat och oroande inslag i dessa bilder. Roj Friberg berättar att det ursprungligen är en interiör från Partille slott, som han omarbetat i många olika versioner.
Lofoten finns också representerat i flera målningar. Det är sommarvistet för Roj Friberg. Där skissar han och skriver dagbok.
Mycket har sagts och skrivits om Roj Fribergs konst genom åren. 2010 kom SAK (Sveriges Allmänna Konstförening) med en monografi om Roj Friberg med texter av Lars Nygren, Poul Anker Bech och Roj Friberg själv.
I sin essä beskriver Poul Anker Bech Roj Fribergs konstnärliga utgångspunkt så här:
’På 1880talet talade tyskarna om ”Zivilisationspessimismus” och snart om ”Untergang des Abendlandes”. Den tidens tungsinthet har hos vår tids humanister ersatts av en uppfordran till ansvar och allvar i en värld full av stoj och glam. Här är Fribergs mänskliga utgångspunkt. Här är källan till hans konst. Härifrån startar processen. Det humanistiska engagemanget är drivkraften.’
Den vanligaste beskrivningen av hans bilder är kanske ändå att de är dystopier, svarta skildringar av vår värld. Jag frågar hur han ser på det.
– Det här med dystopier, jag vet inte om jag ser det så. Det är ändå det estetiska som är det viktigaste. Bilderna handlar mer om tillvarons mysterier. Ett träd har fler gener än människan, men betraktas ändå sinte som en varelse. Mitt seende är utgångspunkten. Bilder föder bilder. Konstvetenskaparna kan inte skriva om estetik. Ingen kan heller egentligen skriva om kärlek. Man får en upplevelse, en kick av bra konst. Som Harry Martinsson skriver: Halva dikten är skriven av människan och resten av dikten är skriven av dikten själv. En bra bild är ett mysterium, som inte släpper ifrån sig allt.
Förutom alla teckningar och målningar har Roj Friberg under årens lopp arbetat en hel del med scenografi. Alf Sjöbergs uppsättning av Stanislaw Ignacy Witkiewicz ”Modern” 1971 var den första. Att det kom att bli så var kanske mest en slump.
– Det började med att Alf Sjöberg ringde och frågade om jag kunde göra scenografin till “Modern”, som han skulle sätta upp i Stockholm. Han hade sett mina bilder på Galleri Heland, där jag ställde ut då. Vi var ute i Råsunda och jobbade med scenografin.
– Jag gjorde också en utställning på Maneten 1970 med plastväggarna från den scenografin. Det var en installation av döende skulpturer. Sen jobbade jag för operan med scenografin till Medea och använde en plastmaskin där också. Jag gjorde mängder av masker från dödsmasker på operan och gamla skulpturer. Lade dit en massa skit ovanpå, snören och annat och smälte plast över. Dirigenten ville ha samma scenografi i Sidney, när operan skulle dit. Jag var där i två omgångar och jobbade inför detta på samma
sätt som tidigare. Fick med mig en massa masker hem.
Arbetet med scenografierna blev en inkörsport till de tredimensionella installationerna och offentliga
uppdragen. I entrén på Artisten, Högskolan för scen och musik i Göteborg, möts besökaren av en av dessa dramatiska scenografier iscensatt av Roj Friberg.
– Jag jobbade ett tag ihop med Peter Tillberg. Vi gjorde bland annat en utställning tillsammans på Historiska Museet i Stockholm, som hette Luftangrepp 1987. Den handlade om surt regns påverkan på skulpturer och fasader, det vill säga vårt gemensamma kulturarv. Utställningen gick på turné i Norden och Europa, då vi åkte runt och satte upp den. Det blev mycket diskussioner om det mesta. Vi initierade tillsammans boken “Ögonblick av närvaro” som sammanställdes av Torsten Bergmark. Där får konstnärerna själva komma till tals om sina inspirationskällor.
– Konstvetenskap är ingen vetenskap. Det är ett tyckande och ingen vetenskap. Samma som med samhällsekonomi. Det är inte heller någon vetenskap. Det går aldrig att förutse vad som skall hända.
Roj Friberg skriver om sina egna inspirationskällor i boken ”Ögonblick av närvaro”. Det blir betraktelser om Palle Nielsen, Francisco Goya och Francis Bacon. Han inleder med orden: ’En bra bild (konstbild) bär i sig en upptäckt, en upptäckt såväl för konstnären som för betraktaren, en upptäckt eller ett fynd. En bildspråklig upptäckt kan ske på många olika plan, det kan vara en färg, en färgkombination, en form eller en formkombination, en struktur eller ett ljussammanhang.’…’En bild som på så sätt styrts av en upptäckt blir för konstnären och för betraktaren ett intellektuellt mysterium…’
– Estetiken är det verksamma medlet i konsten. Förr trodde jag nog kanske att konsten kunde förändra världen, om den kom in i skolan på ett tidigt stadium. Men jag tror fortfarande att den är det skönhetsbad som människan behöver. Roj Fribergs konst är ett nog så verksamt skönhetsbad. Men den är också parad med en stark suggestion – en verklighetens scenografi, där betraktaren i sin fantasi med lätthet kan kliva in i bilden och bli delaktig av bildens mysterium. Det är bilder som behandlar människans arketypiska
frågeställningar kring livet och döden, svärtan och ljuset. Bilder som slår an strängar inom oss, som berör vår tillvaro på ett existentiellt plan.
•TEXT & FOTO: BERIT JONSVIK