Det som utspelar sig vid sidan om
Bilder i artikeln: Med tillstånd av konstnären, Galleri Magnus Karlsson och Perrotin.
Jens Fänges bilder rör sig ofta i labyrintiska interiörer där våra perspektiv utmanas när han bygger upp sina bilder i flera skikt genom assemblage och collage. I en nyligen avslutad utställning på Lidköpings konsthall har han visat sina ofta lågmälda bilder tillsammans med glasskulpturer som tar för sig i såväl färg som form under rubriken Sommaren.
Göteborgaren Jens Fänge utbildade sig på Valand mellan 1989 och 1994. Sitt internationella genombrott fick han i början av 2010-talet och han har sedan dess haft separatutställningar i Tokyo, Paris, Hongkong, New York och Shanghai. I början av karriären bottnade hans måleri i en surrealistisk bildvärld, inte sällan med referenser till populärkultur och popkonst, men på senare år har han fjärmat sig från det rent måleriska och med hjälp av textil, färg, trä och objekt skapat en flerdimensionalitet i sina vägghängda verk som i och med det gör ingrepp i själva rummet.
Kan du berätta lite om det som visats på Lidköpings Konsthall?
– Utställningen Sommaren i Lidköping utgår från en serie munblåsta glasskulpturer jag gjorde på Murano utanför Venedig häromåret. Jag har aldrig visat dem i Sverige tidigare. De föreställer en sorts fantasier om vattenpipor. En lek med en romantisk idé om konsten som ett medel för flykt från verkligheten. De ska försätta betraktaren i ett rustillstånd. Åtminstone försöker de göra det. Annars visar jag några målningar gjorda för utställningen Aura på Perrotin i Hongkong 2022. När jag planerade utställningen i Lidköping hittade jag två arbeten jag gjorde när jag gick på Valand.
Det var intressant att sätta dem i förbindelse med nyare arbeten.
Vad är det som gör att du börjar arbeta med en bild – var får du tankar och inspiration ifrån?
– Jag vet inte var inspirationen kommer ifrån. Jag är emot inspiration. Åtminstone idén om att det är någonting som kommer flygande. Nåt man inväntar från ovan. Inspirationen infinner sig bara genom själva arbetet. Genom tillsynes fruktlöst gnetande, återvändsgränder, misslyckanden, omtag, tvivel och sorg. Det är i de mörka gränderna idéerna och arbetsglädjen uppstår. Den kommer till dig när du minst anar det. När du minst förtjänar det. När du mest behöver den.
Med det sagt – jag lyssnar mycket på musik, läser romaner, tittar på dålig konst, tittar på bra konst, sover för lite, dricker för mycket och följer med i världsnyheterna.
Jag hörde i en intervju att du tycker att det är viktigt med det outgrundliga, det blev jag nyfiken på. Kan du utveckla?
– Om jag själv begriper för mycket om en målning jag håller på med tappar jag intresset. Jag letar efter ett läge inuti målningen som balanser mellan kollaps och harmoni. Jag dröjer vid vad jag upplever som konflikter inuti bilden. Ibland blir det, när jag målar, fult och oroligt. Då försöker jag bättra på och reparera. Målningens inre motor självstartar när de destruktiva krafterna och det uppbyggliga är jämnstarka. Då har jag gjort mitt och kan ta ett steg tillbaka. Då står målningen på egna ben.
Dina bilder innehåller till en viss del ett stråk av surrealism men det finns också något drömskt över dem. Det är lite som att stiga in i en labyrint, där du går in och ut genom olika rum och tillstånd som är återkommande. Hur är din relation till surrealismen, drömmen och labyrinten?
– Jag är inte surrealist. Men jag kan inte neka till att det är en konstriktning jag tagit intryck av. Jag tror jag upptäckte surrealismen genom en bakdörr – skivomslag, reklam och serietidningar. Min storebror läste Mad Magazine. De välgjorda omslagen med den flinande karaktären Alfred E Neuman fann jag lockande på ett oroande sätt. Sedan var steget till Salvador Dalí inte långt. Mina föräldrar fick en gång en felförsändelse med posten. Det var en katalog om Öyvind Fahlström. Jag öppnade den och fick syn på hans verk ESSO/LSD. Jag fattade ingenting men visste då att jag måste bli konstnär.
Jag hörde i en intervju om hur du beskrev upplevelsen av att titta i ett mikroskop som din pappa hade på sitt skrivbord. Det fick mig att tänka på alla de mönster som du har i dina bilder. Finns det en koppling?
– Min pappa var professor i zoofysiologi. Han betraktade delvis tillvaron genom ett mikroskop. Han kanske studerade cellstrukturen i simblåsan på nån särskild fiskart. Ibland lät han mig använda mikroskopet. Vi tittade på en droppe vatten från Stora dammen i Slottsskogen. Bilden som framträdde var märkligt färglös. En långsamt glidande stumfilm med genomskinliga vattenvarelser som kämpade för sin egen arts överlevnad. Min mamma broderade istället. Abstrakta krusiduller i många färger, ett taktilt klotter på svart sammet. Hon var inte konstnär till yrket men jag beundrade hennes broderier eller när hon tecknade hallucinatoriska mönster med kulspetspenna på baksidan av ett kuvert. Sen tog hon med mig till Konstmuseet eller Röhsska på helgerna.
Du beskrev också att det är viktigt att arbeta med det som finns i marginalerna och kanske inte bara vara fokuserad på det som är precis framför dig. Kan du säga något om det?
– Sedan flera år är mina målningar en slags assemblage – kollage där jag monterar utsågade figurer eller små målningar på kopparplåt eller masonit på en större pannå. Det är stökigt i ateljén. Över hela golvytan ligger halvfärdiga bilder och spillbitar om vartannat. Jag försöker vara uppmärksam på det jag själv kasserat. Oavsiktliga former som uppstår när jag omsorgsfullt använt figursågen får att få fram en specifik kontur. Inte sällan visar det sig att lösningen istället står att finna i det som utspelar sig vid sidan om, i marginalen. Jag tycker om att hitta mening och möjligheter i det där bortkastade snarare än att utgå från något storslaget. Oftast arbetar jag med flera målningar samtidigt. De ligger spridda över golvet och jag går emellan dem och söker efter samband och mening. Jag flyttar detaljer och figurer mellan de olika ofärdiga verken. På så vis uppstår ett slags syskonskap mellan målningarna. Jag förhåller mig till begreppet scenografi i mitt måleri. Jag leker scenograf, regissör, skådespelare och kanske också sufflör inuti målningen. Även om motivet inledningsvis är helt abstrakt får målningen efter hand golv, väggar och tak. Det blir en slags arkitektur. En psykisk heminredning. Ibland tar mina figurer rummet i besittning, ibland måste de underkasta sig arkitekturen och geometrins villkor. I fältet mellan de motsättningarna hamnar bilden i självsvängning.
Du ställde nyligen ut på Perrotin i New York. Utställningen hette Antechamber, på svenska förkammare, eller förrum. Vad menade du med den titeln?
– Titlar är viktiga. Ordet antechamber äger en slags preciös högtidlighet samtidigt som det beskriver en arkitektonisk omständighet som föregriper inträdandet i det större viktigare rummet. Jag tänker på det som en bild av en förflyttning mellan olika psykologiska eller, om man vill, andliga nivåer. När jag hänger en utställning vill jag att sambandet mellan de enskilda verken ska verka på samma sätt som de olika delarna i varje enskild målning. Jag vill att helheten ska speglas i detaljen.
Text: © Anna Lamberg, Zenitkultur, 2026