Ord och färg
Ett stilla liv med dagliga rutiner är vad Göran Johansson eftersträvar. Dramatiken finns i hans konst, där färger sprakar och tingen får liv.
Vägen till den stilla dal söder om Göteborg, där Göran Johansson bor och arbetar, går förbi en stor hällkista från stenåldern. Sväng till vänster strax efter den, lyder uppmaningen. Han tar emot mig på grusvägen och inleder med orden att han just sett pilgrimsfalken dyka ner över husen. Bredvid ateljén, som är ett fristående rött trähus, ligger ett av hans två duvslag och falken vet var.
Vi stegar försiktigt upp på verandan utanför och bredvid dörren hänger en skylt, ungefär som en namnskylt. Där står orden Övergivna bilder textade.
Det är här de övergivna bilderna bor och som jag nu skall hälsa på. När jag kommer in i hans ateljé idag möts jag av färg och åter färg. Hejdlöst med färg. Här syns inga övergivna bilder. Tvärtom. Han har just fått tillbaka en utställning från Konsthallen i Hishult och det står målningar överallt.
– Utställningen i Hishult var mycket trevlig och bra på alla sätt. Det är stort där. Sålde en del. Det hela var mycket professionellt skött. Ägaren Kjell Åke Gustafsson kom och hämtade och körde sen
hem hit med grejerna efter utställningen. Han hängde utställningen och fixade med allt. Vi kom dit på vernissagen och bodde fint på Gästgivargården och åt god mat. Det kan inte bli bättre. Men det
är skoj när jag fått hem grejerna nu. Jag har spänt upp nya dukar och så drar det igång igen.
Göran Johanssons måleri ser bedrägligt lätt och lekfullt ut. Målningarna verkar tillkomna i några blixtsnabba drag med penseln.
– Det hela ser kanske lätt ut, men det är många lager på lager. Jag börjar lägga upp lite på duken och sedan får jag se vad det blir. Det växer fram ganska sakta. Någon enstaka gång kan det blixtra till och jag gör en målning i ett enda svep.
Han fortsätter:
– De målningarna jag hade i Hishult kom ju hit till ateljén igår. Och nu när jag ser dom igen, så tänker jag att jag måste fortsätta måla på en del.
När man känner att man träffar rätt är det en stor tillfredsställelse. Med åldern bryr man sig mindre och mindre om vad andra tycker. Jag gillar inte att resa. Jag vill helst bara gå här och skrota. Det är bra med dagliga rutiner. Har man för mycket blir man lätt stressad, det är en sak som blir värre med åren. Det är skönt när dagarna är fria och det inte finns några bestämda tider då man är upplåst.
Man kan göra vad man vill, åka och handla när man vill, måla när man vill.
I många av Göran Johanssons målningar finns ord. Ibland egenpåhittade som ordet förlurad. Titeln på utställningen i Hishult var just det ordet, stavat med ömsom versaler, ömsom gemener, FörLurAD. Han förklarar:
– Ordet förlurad finns ju inte. Men jag har använt det flera gånger. En målning med det ordet såldes till Statens konstråd någon gång på nittiotalet och placerades på Svenskhemmet i Voksenåsen i Norge. Den hamnade sen på bild i Bohuslandstingets tidskrift Oliva. Då fick jag ett paket med en bibel på posten från någon kvinna, som hade sett den. Hon skrev ett långt brev med tankar om hur hon kände för
det ordet. Så kan det också bli.
När det gäller orden i hans målningar blir Göran Johansson ibland någon slags omvänd René Magritte, den franske konstnären som i den välkända målningen av en pipa skrev in orden ”Ceci n’est pas une pipe”, eller översatt till svenska ”Detta är ingen pipa”. Och visst är det så. Det är ingen pipa. Det är en målning av en pipa. Bildernas opålitlighet hette Magrittes målning. Kanske använder Göran Johansson orden i måleriet för att besvärja målningars opålitlighet. På en målning finns ett ilsket grönt
päron med ordet PÄRON målat i övre hörnet. Liksom för att vara säker på att det just är ett päron och inget annat. Päron förekommer ofta i hans målningar. En av målningarna har fått titeln Päronglid, där ett päron tycks åka rutschkana på en gul fläck. Det står också en serie tredimensionella grönmålade päron på en hylla.
Varför just päron frågar jag? Han skrattar och pekar på en orange lite utdragen form i en av målningarna.
– Det där var ett päron från början, men har förändrats när jag fortsatte att måla. Päronen på hyllan är egentligen glödlampor från IKEA, som är päronformade. Jag fick också den frågan på utfrågningen i Hishult. Jag svarade då att det kanske var för att jag inte fick några päron när jag var liten. Det är inte sant, men vad svarar man? Det är en rolig form helt enkelt.
Jag går ju mest här hemma och då blir det mycket stilleben. Jag bygger ofta upp någon form av stilleben. Det kan vara ett mjölkpaket eller vad som helst och så börjar jag måla.
Där står några bemålade skulpturer bland alla målningarna. Lika vildsinta, egensinniga och färgsprudlande, som hans målningar. Och med ett stort inslag av humor.
– Jag kallar de här inte för skulpturer utan saker. Spillkråkorna här blev över från en utsmyckning jag gjorde på Skårsskolan. Och det här är morsans kaffekastrull. Den heter Pöser. Dom kokade ju kaffet på den tiden. Hon sa alltid: Akta så att det inte pöser över. Och det pyste alltid över. Den här är Kastrull med Hårtork. Jag fick en hårtork av Bertil Fredholm. Jag satte dit en stickkontakt också. En städerska på Hishult satte i sladden till dammsugaren där i den. Det funkade ju inte. Men jag funderar på att sätta dit ett batteri också så att man i alla fall kan starta en dammsugare.
Det pragmatiska har också en inneboende humor. När man omsätter en kaffepanna som pöser över till en ”sak” blir det samtidigt humoristiskt eller skoj som Göran Johansson säger. En pösande kaffepanna är en pösande kaffepanna om än i fog-skum. En kastrull på piedestal, full av röd färg med en nedstucken pensel och en hårtork liggande nedanför och med en stickkontakt är frestande att pröva. Men i Göran Johanssons målningar finns också ett
allvar. Han avbildar både martyren San Sebastian, Människosonen och Madonnan med stor ömhet och inlevelse. De är starka symboler för utsatthet och smärta i en kristen västvärld. Istället får de en tämligen respektlös omgivning. Istället för ordet INRI som vanligtvis står skrivet ovanför den korsfäste människosonen finns en gammal bilnummerskylt fastsatt direkt på målningen.
För ganska många år sedan deltog både Göran Johansson och jag i ett projekt med tio andra konstnärer. Det handlade om att skildra de då nedläggningshotade varven. Det resulterade 1978 i utställningen Rädda Varven på Konsthallen. De målningar som Göran Johansson visade på den utställningen hade en annan färgskala. De var mörka och dova. Så det har ju hänt en del sedan dess, med färgen om inte annat.
– Det är klart att man påverkas av den tid och den var det mindre färg, mer svart. Det är inte så lätt att få utställningar som ny konstnär. När man ser tillbaka vet jag inte riktigt hur det har gått till. Hur jag har klarat mig, men jag måste ha gjort det på något sätt. Jag hade nog en del tur. Jag träffade Bertil Garmer, som drev Galleri Garmer på Södra Vägen och ställde tidigt ut där separat. Sedan träffade jag Pelle Arnell på Galleri Aveny och har ställt ut hos honom sedan dess. Jag har aldrig varit anställd utom en kort period då jag var konsult för Bohuslandstinget. Idag är det tuffare med allt. Räkningar måste betalas. Mycket hjälpte nog där i början att vi var flera konstnärer, som hade ateljé ihop med Jim Berggren och gänget där i Mölndal.
Efter att tittat och plockat runt bland målningar och skulpturer, nej saker, sätter vi oss igen och fortsätter samtalet. Jag i besöksfåtöljen och han vid skrivbordet.
– Här brukar jag sitta och skriva mina memoarer, säger han och skrattar.
– Det är på skoj. Men numera tänker man tillbaka på mycket. Åren har ju gått och man har blivit rätt mycket äldre.
Påverkar det ditt måleri, frågar jag?
– Det påverkar mer själva livet. Jag tänker på händelser, när man var ung. Ens barn blir också vuxna och har barn själva. Man tänker på hur det var när
dom växte upp. Nu är dom vuxna och det känns också vemodigt. Nu har jag ju pension. Jag har också under årens lopp fått en del stipendier. Senast Gerard Bonniers stipendium 2015 från Kungliga Konstakademin.
Min pappa var grovarbetare och morsan städerska. Dom ville att jag skulle börja måla när jag nu var intresserad av det. Dom sa alltid; ta inget skitjobb.
Dom hjälpte mig ibland med några hundralappar eller nya kalsonger.
– Man kan fundera över att man hamnade i detta och sedan hållit ut i 41 år. På ett sätt är det också en behaglig tillvaro. Man går här och skrotar och plötsligt har man gjort en sak. Det är en ny värld som öppnar sig hela tiden. Jag tänker inte före hur det skall bli utan mer hur blev detta till? Så tänker man efteråt. Det är ju ensamt när man arbetar, men sen kan man gå runt en vernissagelördag och prata med folk. Då är man inte ensam utan har en massa kollegor och vänner. Det är gott också att ha något att syssla med när man blir gammal. I november i år skall jag ställa ut på Galleri Aveny. Då har jag gjort fem separatutställningar på två år. Men det är skoj och ha en utställning framför sig. Jag jobbar fram till cirka en vecka innan utställningen. Sen efteråt går ju luften ur en. Det blir tomt efteråt.
Vårt närmast filosofiska samtal förs på Göran Johanssons speciella sätt. Med en stor portion humor och skratt, där allt blir till konstateranden utan någon större saknad eller bitterhet.
– Jag tänker också på att många konstnärer försvinner snabbt ur konsthistorien. Och så blir det ju. Konstnärer som ställt ut för några år sedan och sen ingen kommer ihåg längre. Eller Julius Kronberg, som var samtida med Zorn. Han var också en uppburen konstnär och nu minns ingen honom. Man kan köpa en målning av honom för några hundralappar på auktion.
Besöket hos Göran Johansson avslutas med att hälsa på duvorna. I de två duvslagen finns olika sorters duvor. Det är Birmingham Roller, som slår volter när dom flyger och Bucharisk trumduva.
– Förut tävlade jag med brevduvorna. Man åkte tio mil bort flera stycken och släppte dom där. Så flyger dom hem. Pilgrimsfalken bygger bo här uppe på berget. Den har ju tagit några av duvorna. Men duvorna känner igen falken och lägger sig på marken. Där kan falken inte ta duvorna. Det kan den bara göra i luften. Det här är ett släktintresse. Både farsan och hans bröder höll på med brevduvor. Dom hade inga sommarnöjen utan byggde duvslag uppe i bergen.
Ett ord som ofta förekommer i Göran Johanssons målningar är SLUT. Det väcker tankar om tid. Ordet slut markerar att något försiggått tidigare och nu inte längre pågår. Besöket i den stilla dalen ligger nu bakom och inte längre framför. Så slutar det hela med stillsamma funderingar kring det målade ordet SLUT.
Text och foto: Berit Jonsvik. Artikel från Zenit nr 52, sommar 2017