Att lyckas etablera en festival för samtida konstmusik på europeisk nivå i en ort med 300 invånare trotsar egentligen alla rimligheter men Kalvfestivalen är i år inne på sitt tredje decennium där allt från pilgrimsvandringar till konserter i en bilverkstad presenteras.
Nationalencyklopedin har tre definitioner av ordet Kalv. Den första är den vi alla känner till, »unge av nötkreatur «; den andra, »en lösare slagen knut eller lina«, är knappast i bruk utanför en snäv grupp kännare av äldre nautiska termer, medan den tredje, »före detta församling i Svenljunga kommun«, framstår som en ren förolämpning när det gäller ett samhälle vars musikfestival på tjugo år blivit en självklarhet inom samtida europeisk konstmusik. Före detta … Nej, vet ni vad, NE.
URSPRUNGET TILL Kalvfestivalen kan spåras till den amerikanske kulturentreprenören Bob Kelly, en av initiativtagarna till bland annat Röda Sten Konsthall, som några år in på 00-talet var ute och letade sommarstuga i trakterna runt Svenljunga. Kelly hittade ingen sommarstuga, däremot en bokdunge som han förälskade sig i. Här skulle man kunna ha en konsert, tänkte Kelly, och några som nappade på idén var föreningen Levande Musik i Göteborg som redan hade börjat fundera på att slå ner verksamhetspålarna utanför stadsgränsen. Och efter ett möte i Kalvs bygdegård med representanter från orten kunde man 2004 arrangera den första Kalvfestivalen.
Man kan redan här konstatera att det i sig var en smärre bedrift för utan att trycka ner fördomskepsen allt för långt ner i pannan kan det knappast ha varit mer än ett ytterst litet fåtal om ens någon av Kalvs 300 bofasta som i den stunden haft något mer djupgående intresse av nyskriven konstmusik.
– En av de grundläggande tankarna runt festivalen är den nutida konstmusikens integrering i samhället, och på något sätt har man lyckats arbeta upp en helt ny publik för den här musiken i Kalv. Den som uttalar sig är Emil Nilsson, studerande på masternivå i komposition vid HSM, Högskolan för scen och musik i Göteborg. Emil är inte bara nybliven programansvarig för Kalvfestivalen, hans musik har också framförts både 2023 och 2024. Emil Nilsson avfärdar också föreställningen om att Kalvfestivalens publik bara är storstadsbor.
– Publiken kommer till stor del från intilliggande samhällen, inte från tillresta stockholmare och göteborgare som det ofta är på andra liknande festivaler. Det finns också flera lokala aktörer som tar aktiv del i festivalen plus att styrelsen till stor del består av ortsbor.
Foto Mats O Hansson
FESTIVALENS FÖRSTE producent och programansvarige var tonsättaren Max Käck som hade rollen fram till 2017 då han efterträddes av den yngre kollegan Esaias Järnegard. Under åren har festivalen vuxit från två dagar över en helg till att idag pågå torsdag till söndag. Programmet har också skiftat men huvudinriktningen är kammarensembler eller solister som framför nutida musik. Vid sidan av det förekommer också såväl föreläsningar som olika samtalspunkter och vid några tillfällen har man även presenterat dansprojekt eller videokonst.
– Musiken är huvudsakligen akustisk och noterad vilket dock inte utesluter elektroniska inslag som inspelade stämmor eller olika typer av diffusion, säger Emil Nilsson. Diffusion är i sammanhanget liktydigt med spridning, alltså uppspelning i högtalare, där musiken, förinspelad eller live, projiceras i olika riktningar i rummet.
Exempel på det senare är den italienske violinisten Marco Fusis framförande av Luigi Nonos La lontananza nostalgica utopica futura för soloviolin och förinspelat material. Åtta högtalare och sex notställ placeras ut på olika platser i rummet och möjliggör att både det inspelade ljudet och ljudet från fiolen rör sig runt i rummet.
Festivalen har med åren också fått ett allt större internationellt inslag med artister från både inom och utom Europa. Konserterna äger rum på någon av festivalens fyra scener: Kalvs kyrka, skolan, bygdegården och Kalvsjöholms mekaniska verkstad, en bilverkstad i Tranebäck strax utanför Kalv, men också utomhus, och samspelet med naturen i och kring Kalv är viktigt för festivalen.
– Man blir väldigt påverkad av landskapet, menar Emil Nilsson, och det sätter mycket av tonen kring festivalen. Utomhuskonserterna kan vara av varierande slag. 2009 genomfördes festivalens första pilgrimsvandring där sju verk baserade på pilgrimens sju nyckelord framfördes. Kompositionerna hade valts ut från en stor mängd bidrag från hela världen och framfördes av deltagande musiker vid sju olika stationer. Dessa pilgrimsvandringar har sedan blivit återkommande inslag där den omgivande naturen ofta bidragit, som när accordionisten Sergej Tchirkov under 2022 års pilgrimsvandring framförde ett stycke av den tyska Wandelweisertonsättaren Eva-Maria Houben.
– Han satt på en bänk mitt i bokskogen och spelade den här extremt tysta och stilla musiken som blandades med suset från trädkronorna.
Där blev landskapet verkligen en del i musiken, minns Emil Nilsson. Till tioårsjubileet 2014 hade man bjudit in en trombonensemble från Hannover där de tolv musikerna spelade Music for wilderness lake av R Murray Schafer på olika platser, dels runt Kalvsjön, dels i själva sjön utplacerade i båtar och på flottar.
Konserten var dessutom koordinerad med flaggor.
– Världens happening, säger Emil Nilsson.
SOM NYBLIVEN programansvarig för festivalen i augusti ser Emil Nilsson sin roll under sitt första år mer som bärare av en tradition än som någon som stakar ut en helt ny inriktning.
– Jag har stor respekt för det som etablerats och det intresse som byggts upp under åren. Min ambition är snarare att fördjupa än att förnya. Det betyder inte avsaknad av utveckling och en av årets programpunkter visar tydliga spår av Emil Nilssons stora intressen för improviserad musik och gränslandet mellan noterad och improviserad musik: en konsertinstallation genomförd av tre improvisationsmusiker som spelar klarinett, slagverk och accordion, alla mikrofonförstärkta, där ljudet inte sprids och spelas upp genom högtalare utan genom metallskrot som stuprör och ventilationstrummor som hittats på plats och som placeras ut i en rumslig installation. Framförandet sker först som en konsert och sedan som installation.
KALVFESTIVALEN ÄR idag etablerad på den europeiska konstmusikscenen och även om Emil Nilsson är nöjd med dess status säger han att målsättningen alltid måste vara att musiken ska nå ut till en större publik och låta fler grupper av människor ta del av den. Idag är den samtida konstmusiken en genre i periferin men Emil Nilsson menar att det inte måste vara så och han ser tillbaka på andra tider när musiken tog större plats både inom konsten och publikt.
– Jag tänker tillbaka på de intressanta korsbefruktningarna som fanns under 60- och 70-talen som Moderna Museets konserter där en stor publik kunde uppleva framträdanden av La Monte Young, John Cage och Karlheinz Stockhausen.
Om man bara kunde få tillbaka lite av det vore det fantastiskt. Och efter en kort paus där Emil Nilsson i tanken återvänt från det legendomspunna Moderna Museets 60-tal till nutiden och det lilla västgötska samhället utanför Svenljunga.
– Det kanske är mer av vad jag vill än vad Kalv vill för den samtida musiken men man får ju hoppas att det är samma sak.
© Olle Niklasson, Zenit, 2025