Efter många år som uttolkare av andras verk kommer dansaren och koreografen Mike Gamble att för första gången presentera en egen föreställning där han ställer frågan: när är det tillräckligt att bara vara människa? samtidigt som han uppmanar oss svenskar att vara mindre reserverade och prata mer med varandra.
När ska du göra ditt eget? När får vi se dig på scenen? Dansaren Mike Gamble gör oftast saker för andra i sina många olika roller. Han undervisar i jazz på flera skolor, han sitter i Kulturrådets, Danscentrum Sveriges samt Dansens Hus styrelser, han driver egna podcasten Gamble’s Green Room och mycket mer. Viktiga roller som bär upp det västsvenska dansfältets ekosystem för att garantera danskonstens framtid men nu är nyfikenheten stor inför Mike Gambles premiär av verket Enough, som Mike Gamble själv skriver ENOUGH. med versaler och avslutat med en punkt, inte ett utropstecken, den 20 mars på Atalante.
MIKE GAMBLE ÄR ursprungligen från Hartford, Connecticut, där han redan som fyraåring sjöng i en gospelkör. Vägen in i både musiken och dansen gick via storebror Gregory Drayton som bland annat skapade det första ballroom-eventet i Connecticut. Storebror brukade komma hem och ville se hur olika rörelser såg ut så han lärde Mike hur man gjorde. Mike blev tidigt broderns koreografassistent där house och voguing blev centrala i Mikes dansande. Han fick också tidigt tillgång till klubbscenen. I USA finns något kallat underage clubs, som Mike och hans vänner var en del av, där man får ett kryss på handen i entrén för att markera att man inte får dricka alkohol. Men Mike och hans vänners enda intresse var dansen och de deltog ofta i olika house parties och block parties där dansen också stod i centrum.
Mikes konstnärliga grund fick han senare i Philadelphia med utbildning inom västafrikansk dans, hiphop, modern dans, jazz, house, breaking och capoeira. I Philadelphia gästspelade han med danskompanierna Gwendolyn Bye och Dance Del Bello och skapade koreografi för Drexel University Dance Ensemble och Dance Team. Han var en av grundarna till FLOMotion, ett internationellt hiphopdanskompani, samtidigt som han arbetade inom marknadsföring och eventproduktion.
2003 flyttade Mike till Los Angeles och blev snabbt en del av den kommersiella sidan av branschen där han arbetade som dansare, skådespelare och modell i musikvideor och reklamfilmer.
–Min karriär var framgångsrik. Jag fick beröm, jag vann priser, jag blev nominerad för olika utmärkelser – folk vet till exempel inte om att jag Emmy-nominerades som koreograf för en tv-serie
för barn. Jag arbetade med många artister och levde »the LA life« och när jag tänker tillbaka kan jag tänka: gjorde jag verkligen allt det där? Men jag var inte lycklig.
Mike Gamble var trött på livet i Los Angeles och köpte en enkelbiljett till Göteborg, som han tidigare besökt, där han idag ger masterclasses, workshops och daglig träning. Göteborg är också hans bas för resorna runt om i Skandinavien, Europa och övriga världen där han delar med sig av sin inspiration och kärlek till dansen.
MIKE GAMBLE HAR aldrig varit ensidigt fokuserad på dans. Han har en dubbel huvudämnesutbildning i fashion design samt design and merchandising och dubbla biämnen i advertising, marketing communications och dans, kunskaper han drar nytta av i sitt arbete idag.
– Grejen är att jag inte gör det för min egen skull. Det handlar om att skapa en bättre bransch för de som kommer efter mig. Jag har redan haft en karriär i USA så för mig handlar det om att använda hela min kompetens och all min erfarenhet för att ge andra en möjlighet att få något av det jag själv fick.
Mike berättar vidare att många konstnärer han möter helt saknar kunskap om hur man förhandlar eller bedriver verksamhet. Många saknar dessut.om grundläggande insikter om kulturpolitik.
– Många vill bara vara konstnärer men med min bakgrund vore det slöseri att inte använda det jag kan så att andra faktiskt får möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärskap.
BAKGRUNDEN TILL att Mike Gamble överhuvudtaget började tänka på att sätta upp ett eget verk på scen var vid en middag efter en av performancekonstnären Lisa Larsdotter Peterssons föreställningar där någon i sällskapet helt plötsligt sa: »Men Mike, när ska du göra något eget?«
Den enkla frågan blev avgörande.
–Jag insåg att den idé jag burit på i tjugo år behövde bli verklighet.
Mike förklarar det som om universum skrek åt honom: »Hur många gånger har du tänkt ignorera detta?« Alltså bestämde han sig för att Göra Det Nu!
Två år senare är Mike Gamble mitt i arbetet med ett längre projekt han kallar The Identity Series där Enough är den inledande delen. Själva verket är en kombination av dans, spoken word, sång och lite drama. Det handlar om komplexiteten i att definiera och navigera sin verkliga identitet samtidigt som man hanterar den pålagda identiteten från den yttre blicken. Vem vi är, kontra vem vi presenterar oss som, kontra vem vi görs till.
Det handlar om sociala måttstockar som ålder, kropp, skönhet, kön, popularitet och framgång, och ställer den återkommande frågan: När är vi tillräckliga? Kan vi frigöra oss från dessa normer och omdefiniera identiteten på egna villkor?
Verket framförs på engelska och innehåller också ett moment av varsam publikinteraktion.
Mike berättar om bilden till Enough som kommer från en video-EP av och med Soma, en kurdiskfinsk artist som Mike känt i nästan femton år. Mike dansar huvudrollen i Somas projekt Make Me Human, där han spelar en person som, täckt av plast, vaknar och bryter sig igenom. Som i en födelse. Som när en fågelunge kläcks. Helt nya i världen vet vi inte var vi är eller vilka vi är. Det är den första upplevelsen av osäkerhet och otrygghet innan vi ens tar våra första steg.
Under inspelningen kände Mike direkt: »Det här kommer att vara med i min föreställning.«
MIKE GAMBLE HAR arbetat först helt intuitivt, utan en färdigskriven text, i ett tomt rum utan rekvisita. Det första koreografiska residenset hade han sommaren 2025 på Spinn Studio i Göteborg via Danscentrum Väst. Då byggde han ett skelett. På vägen har han också arbetat med improvisation som sedan blivit en färdig koreografi som nu fått en fastare upprepningsbar form i både text och rörelse. Mike har också fått dramaturgiskt stöd av regissören Kristina Hagström-Ståhl som hjälper Mike med helhet, rytm, pauser, ljus, rörelse och text. Hennes erfarenheter från teatern har varit ovärderliga när tystnad och närvaro är lika viktiga som ord i Mikes föreställning.
Hanna Wallensteen, en psykologisk konsult, har också varit inkopplad eftersom temat för Enough skulle kunna vara provocerande för publiken.
Mike känner att det är viktigt att inte hamna i en predikan utan att tydliggöra att det som utspelar sig på scenen är hans specifika erfarenheter och inte några absoluta sanningar.
MIKE GAMBLE BERÄTTAR att han pratar om identitet hela tiden, till exempel när han undervisar i heels och hiphop, vilket gör att människor har fått en viss bild av vem han är, men menar att det andra tror om honom inte är representativt. Inte ens i sin mest extroverta version. Mike är fortfarande en person som varje söndag sitter i sitt badkar eftersom han behöver sin egen tid, sitt lugn.
–Ja, jag är dansare men nu har förväntningarna på mig vuxit, från andra men också mina egna på mig själv, och jag säger: jag ska göra den här grejen. Men varifrån kommer alla dessa förväntningar? När är ett konstnärskap bara tillräckligt för en själv? Och jag tänkte: Enough.
Mike tror att sättet han nu talar om sin föreställning är rytmen av det han själv känner. Det finns en rytm i livet, och det finns också en rytm i hur man talar när man är frustrerad: man stakar sig, eller talar i mönster, eller i ett snabbt, direkt tempo.
Mike är så djupt inne i arbetet nu att han vet att han kan prata om det, passionerat, direkt och med en rytm som drar in människor och gör dem engagerade och intresserade. Det är den sortens energi Mike vill att föreställningen ska ha. Att det ska kännas som att vi sätter oss ner tillsammans. Att vi tar itu med något ihop.
Det berör också något av vad Mike vill att publiken ska ta med sig efter Enough.
–Att vi ser varandra. Att vi pratar med varandra. Svenskar är inte isolerade men de är reserverade. Svenskar är mer öppna för att prata med en utlänning eller någon med en engelsk accent just för att de inte är svenskar. Mike fortsätter prata om den svenska ensamheten och smärtan den kan skapa hos människor i Sverige.
–Jag skulle vilja att man var lite mer som »Yeah. I’m enough. «Jag kan göra det här. Jag kan prata med vem som helst. Det är inte jag som är galen.
• AMI SKÅNBERG © Zenit kultur, 2026