1945-2025
Skulptören/konstnären Claes Hake avled i oktober 2025, 80 år gammal.
Vi publicerar här en text av Olle Niklasson som han skrev för tidningen Konstnären 2018. Texten handlar om trender i offentlig konst och Claes Hake är en av flera som intervjuas. Detta är ett utdrag ur den texten.
Claes Hake står och tittar på en av sina stora stenskulpturer utanför ateljén. Han skuggar med vänsterhanden över ögonen för att stänga ute solen och kunna fokusera bättre. Det finns en spricka i stenen uppe i övre högra hörnet. Träfundamentet har expanderat och dragit isär stenen och nu funderar Hake på hur han ska limma ihop sprickan.
Är den beställd? Har någon köpt den? Ska den iväg nånstans? frågar jag.
– Nä… svarar Hake, utan att ta blicken från sprickan.
Han gör så. Svarar enstavigt. Ibland inte alls.
Ateljén är en gammal panncentral på före detta Eriksbergs varvsområde. Runt ateljén står fyra färdiga och ett dussin isärplockade skulpturer. I sommar har Claes Hake ställt ut i Katrineholms konsthall och det finns en sedan länge planerad utställning hos Wetterling Gallery i Stockholm, men utställningar hör till undantagen, och förutom ett litet fåtal samlare i USA och Sverige bygger Hakes konstnärskap på offentliga uppdrag.
Det första för HSB i Göteborg 1969 och sedan dess har hans stenskulpturer blivit en så välbekant del av det offentliga rummet att stora skulpturer i sten associerats med Claes Hake oavsett upphovsman. Framgångarna har heller inte varit begränsade till Sverige. Under nittiotalet arbetade Claes Hake både i Danmark och USA, och fram till 2010 hade han både ateljé och bostad på Manhattan. Men att han överhuvudtaget sökte sig utomlands berodde på att han under en period såg de svenska uppdragen krympa efter ett par framgångsrika decennier.
Fyra figurer; Fiolmannen, Far och barn och Näcken. Foto: Jan Peter Dahlqvist
Var det överexponering?
– Vet inte. Kanske. Jag har hört att Statens konstråd ignorerade mig för att de trodde att jag hade så mycket jobb ändå. Jag var väl styv i korken. Det ska man inte vara.
Hake har också varit produktiv. Under den mest intensiva perioden hade han fem assistenter på projektbasis som kunde göra fem skulpturer på tre månader.
Idag har Claes Hake inga assistenter.
Och inga jobb.
– Jag tror jag har gjort tolv-femton intresseanmälningar de senaste tre åren och jobbat som fan med skisser och modeller men inte fått ett enda jobb.
Själv säger han att han inte analyserat situationen närmare utan mest konstaterat att det är så det förhåller sig, men Claes Hake är en äldre man som arbetar med stora, tunga, platskrävande material.
Man kan argumentera för att den kombinationen inte är den mest trendiga i dagens konstklimat.
– Att jag jobbar med sten beror på att man kan göra relativt stora saker rimligt billiga. En brons för samma pengar blir ingenting. Att jag är man tror jag faktiskt inte har varit någon nackdel. Inte för att jag har funderat så mycket på det men till helt nyligen har det varit män som styrt konstlivet.
Claes Hake går omkring i det stora ateljérummet. Han stannar vid ett bord där material till en planerad bok ligger. Varje uppslag har en stor, grov teckning på ena sidan och ett litet foto på en stor skulptur på den andra. Han pratar om rytmen, om att ställa former mot varann och hur skulpturen i sin monumentalitet egentligen inte är viktigare än teckningen.
– Det är ett sätt att hålla sig igång nu när det är lite down hill, men jag har tänkt på den här formen i tio-femton år och säkert gått igenom 2000 diabilder.
Upplagan är planerad till femhundra böcker och kommer att kosta Claes Hake 300 kronor per bok i produktion. Det blir 150 000 kronor.
– Säljer jag en skulptur genom boken är det bra. Risken är förstås att jag inte säljer nånting.
Det är hursomhelst en väldigt dyr reklamkampanj för en konstnär, säger jag, och Hake svarar.
– Skulpturer är inte billiga de heller.
Mitt i meningen blir Hake full i skratt. Som om han i stunden blev medveten om innebörden i det han precis sagt. ●
